Posted by Outdoorsouls on april 15, 2019

Den Sovende Dronning


Många är gångerna du passerat denna nordsida i gryningsljuset, på väg mot andra äventyr, och ständigt häpnas du över dess skönhet. Ingen har väl undgått vyn ifrån huvudgatan i Narvik, “Kongens Gate” där Dronningens profil tydligt träder fram som en vakare i fjärran. Jag minns tydligt hur jag för första gången körde längs E6 söderut, och kom in i Håkvik där berget verkligen visar sin storhet, problemet då var att jag inte hade en susning om vad det var för berg.
Sedan dess har jag & Sofie besökt många av de omkringliggande fjälltopparna, både sommar & vintertid – men jag har aldrig stått på toppen av Den Sovende Dronning. På något underligt vis har det blivit så uppenbart att jag borde ha varit där, att jag insett att jag inte vill besöka toppen om jag inte kan göra något vackert och minnesvärt av det. I höstas var första gången jag stod rakt nedanför denna nordsida, med Dronningens tydliga blick (ögat) sneglandes rakt ned på en – berget känns verkligen levande, mer än något annat berg, kanske just för att det kallas Den Sovende Dronning, vad vet jag. Jag hade tidigare hört talas om “Ögat”, ett brantåk som tar en tydlig linje mitt på fjällets nordvägg. Vad som däremot fångade mitt intresse när jag stod och såg upp på den stora väggen var den uppenbara linje som skär tvärs igenom hela facet, och vad som bildar “pannbandet” på Dronningen. Jag frågar mig själv, varför heter det “Pannbandet”, Drottningar bär väl ändå en Krona? Sedan dess har jag inte kunnat undgå att se hur denna linjen växer fram mer och mer för varje dag som går, på väg hem från jobbet, varje dag. Tillslut fick jag också se den i gryningsljuset, när solen äntligen återkommit till regionen – och då visste jag att det vackraste jag kunde åstadkomma var att lämna ett märke på den så tydliga estetiska linjen – Pannbandet.

I förrgår var jag åter på platån under nordväggen, med Dronningens öga sneglandes på en, den här gången på en observationstur tillsammans med vår gode vän Kaj och min barndomsvän Anton. Förhållandena var fantastiska. Jag insåg att det var dags, och bestämde mig för att göra ett försök dagen efter, innan jobbet.

Klockan 07.15 startade jag och Sofie ifrån parkeringen nere i Håkvikdalen. Sofie följde med och åkte “Slöret” samtidigt som hon då kunde se åket nedifrån. Jag fortsatte målinriktat mot toppen, samtidigt som topparna runtomkring sakta doldes i moln, orolig att mitt försök skulle bli förgäves bad jag till Dronningen på vägen upp “håll dig öppen, håll dig öppen.. ” – det må låta som en saga, men det var den enda fjälltoppen som inte täcktes av moln. Jag tog det som ett tecken på att jag var välkommen upp, och att tiden verkligen var inne.
Jag siktade på en snabb väg mot toppen, och valde därför att ta mig längs västryggen direkt upp, vilket gick smidigt då ryggen var hård och avblåst -perfekt för stegjärn och isyxa. 2 timmar och 15 minuter tog det till toppen, så jag behövde inte känna någon som helst stress med att ta mig ned. Det tog ett tag att finna insteget, men jag lyckades hitta en lucka där jag kunde fira mig in med hjälp av en bollard. Jag kände på snön, tittade ned i åket och fick direkt ett lugn – det här kommer gå vägen. Några minuter senare stod jag redo med skidorna, men när jag spänner den sista pjäxan går plötsligt snöret till det övre spännet av… värre timing kunde det inte ha! Som tur är var man förberedd -lämna aldrig “voile strapsen” hemma. Pjäxan fick lite mjukare flex än med snöre, men gott nog för att säkert kunna åka ned. Jag lät mig inte tappa fokus, utan fortsatte i vanlig ordning men med en “strapad” högerpjäxa. Första svängarna är alltid de läskiga, precis som när du ska hålla ett tal – sedan kommer du in i det och allting bara flyter på. Snön var perfekt, och åket långt. Jag njöt, trots den stora exponeringen och fatala konsekvenserna, jag visste ju att det här går vägen.


Posted by Outdoorsouls on april 13, 2019

The Cold Wall – Swedish Lapland

En kortfilm som skildrar isklättring i det fantastiska Laponia, närmare bestämt Stora Sjöfallet Nationalpark. Filmen gjordes i slutet av februari tillsammans med Anthony Tian & Swedish Lapland. Leden på filmen är “Pelaren”.

Posted by Outdoorsouls on mars 22, 2019

Senja 2.0

Vi har lovat oss själva sen vårt senaste besök på ön, att vi måste komma tillbaka varje vinter för att klättra -och nu var det dags för årets upplaga.
Tre dagars ledighet bäddade för en chans att ta sig dit, och vi packade i vanlig ordning bilen kvällen efter jobbet och rullade de tre timmarna ut till ön. Vid det här laget vet vi redan vilken plats vi ska tälta på, och allt går smärtfritt, den här gången med lite mildare temperaturer än förra året.
Väderprognosen är som vanligt alltid ett lotteri, och det gäller helt enkelt att chansa på att vädret tillåter dig att klättra.
Första dagen ville vi ha en kortare dag, eftersom vi anlänt så sent dagen innan. Vi hade året innan spanat på leden “The Trolls, The Trolls – M5 250m” som ligger på den fina mini-alpina väggen Kyle. Kort sagt, en mycket fin led med gradvis stegrande svårighet och ett väldigt kämpigt och delikat crux (se bild).

Följande nätter spenderades i vanlig ordning på Senja Lodge, för att få lite lyx och möjlighet att torka alla kläder (de blir oftast rätt blöta vid vinterklättring). Vi fick tips om en ny led som blivit klättrad, som skulle ringla sig upp nordväggen på Stor Brusen, en led vid namn “Fjordwand, AI5, 300m). Den ville vi självklart prova, då den såg väldigt astetisk ut. Dagen efter, står vi vid insteget lite förvånade – bara 1 timmes approach från bilen, trots den stora mängden snö och inga snöskor. Vi börjar klättringen som är superfin alpin-is av den brantare karaktären. Vi hinner 1 replängd upp, innan det plötsligt börjar hagla och blåsa. Det tar inte lång stund innan spindrifts seglar ned på väggen – helt normat vid sånt här väder. Plötsligt ökar däremot dessa “spindrifts” i styrka, och det är uppenbart att detta inte är en bra plats att befinna sig på just nu, vädret fortsätter förvärras och snön kommer ned som en älv just där vi klättrar. Vi måste hitta en väg ned – snabbt!

Någon timme senare är vi nere vid bilen igen, lite skakiga och förvånade över den snabba vändningen av situationen. Allt gott, och vi är tillbaka i säkerheten. Vädret för morgondagen ser mycket bättre ut (stor sol!) och vi planerar att återvända till leden dagen efter istället. Nu vill vi bara tillbaka för att laga mat , dricka kaffe och mysa!
Sista dagen är här, och det nya försöket på “Fjordwand” återupptas. Vi vaknar däremot inte till en stor sol, utan snarare till whiteout och snöstorm. Vi misstänker att det är en kortvarig företeelse, och kör på enligt plan. Vi påbörjar till och med approachen, men inser ganska fort att det även idag verkar finnas stor risk för att gårdagens upplevelse ska ske igen – vi får byta till Plan B. Detta är även denna en väldigt ny led, en mixled av okänd gradering som ligger nära vägen, men som bara är ca 200m lång, och kallas “Tunnel Vision WI5,M5” . Den bjöd på fantastiskt rolig mixad klättring hela vägen, och avslutades med speciella isformationer på toppen som fick säkras med stubbisar (10cm) och delikat placerade kamsäkringar på utvalda platser. En perfekt led som avslutning för en lite kortare dag på ön!

<

Posted by Outdoorsouls on mars 11, 2019

Iceclimbing in Stora Sjöfallet

A glimpse from our birthday two weeks ago. We went to find some ice far from Narvik when the storms were crashing towards the coastal mountains. We ended up in “Stora Sjöfallet Nationalpark”, where we found perfect ice and @anthonytianphoto making some magic with his camera, all powered by some REAL Turmat !

Posted by Outdoorsouls on mars 5, 2019

NARVIK WEEKEND

En helg med utgångspunkt i hemmet i Beisfjord, strålande väder, perfekt snö & goda vänner – vad mer kan man begära en vinterhelg i Mars?

Från att ha varit dystert regnande & hårda stormar för bara en vecka sedan, och hoppet för den fortsatta vintern nästan kändes ute – kom den ultimata vändningen. 30-40cm nysnö på en nu väldigt stabil botten sedan den förra regnstormen har åter gett optimala skidförhållanden. 

Vart tar man sig då, när nysnön ligger färsk och allting inbjuder till fantastisk skidåkning? 
Vi startade helgen med en kändis – Gagnesakslarännan , som vi besökt flera gånger redan. Det är en tur som är helt fantastisk i bra förhållanden , kan du tänka dig 1100 fallhöjdsmeter i en rännformation fylld av mjuk orörd snö? Turen bjuder dessutom på en fin tur upp längs normalvägen som samtidigt ger dig bra information om snötäcket längs vägen upp. Turen är givetvis inte riskfri utan kräver goda “routefinding skills” och går igenom lavinterräng men ger alltid möjligheten för retur längs normalvägen om snötäcket inte får godkänt. En liten bit rep kan vara en god idé för att säkert kunna approacha kanten för insteget i rännan som ibland kan bestå av en hängdriva. Kom ihåg att rännan ligger i en annan aspekt och påverkas på ett annat sätt av vinden än majoriteten av vad uppvägen gör.

Dag 2 valde vi ett fjäll som vi inte besökt på många år, men som vi ville testa för att kunna åka skidor hela vägen hem till huset. Storfjellet – ett fjäll som bjuder på otroligt många valmöjligheter för åkning – från branta fjällsidor ned sörvesttoppen, snöfyllda grytor i nord eller glassiga sprickrika glaciäråk ned glaciären i öst. Toppen ligger cirka 8.3 km och drygt 1500 höjdmeter från parkeringen vid slutet av Tömmerbakkveien. Vägen upp (normala vägen) går inte genom terräng som är brantare än 30grader – men just den sektionen är också den som oftast är mest påverkad av vinden – det definitiva cruxet på turen. Du befinner dig också exponerat för laviner från de höga omkringliggande fjällsidorna på turen upp, så även här är kravet på god route finding väldigt viktig!

Löp och köp topptursboken för Narvikområdet (Toppturer Rundt Narvik – Mikael af Ekenstam) och ta nästa tåg upp till ett av Skandinaviens främsta områden för toppturer!