Posted by Outdoorsouls on juli 4, 2018

I väskan på Arête des Grand Montets

Vad har vi egentligen med oss under en tur som kräver 1 eller 2 övernattningar där ute bland bergen?

En så kallad “bivy” är ett otroligt häftigt sätt att spendera en natt ute i bergen.  Anledningen till att man gör en “bivy” är att leden tar sådan tid att klättra, att man behöver stanna och vila, eller att vissa partier av leden kanske måste klättras tidigt på morgonen för att minska risk för stenras, dålig snö,sol  etc.

Ofta är platserna små, exponerade men med en makalös utsikt och är kanske inte alltid jättebekväma, men bara känslan av att ligga och sova under bar himmel mitt på en bergvägg är svårslagen.

Packningslistan ser ut som denna för oss två gemensamt (vi har med oss varsin ryggsäck á 30 liter).

  • Liggunderlag  x2 (Exped/Thermarest) ca 450g/st
  • Sovsäck x2 (Roberts/Montane) ca -2 grader (packad i drybag)
  • Gaskök (Primus Etalite+)
  • Extra batterier
  • Tändstål
  • Pannlampa (2st)
  • Gasflaska (minsta modellen)
  • Titaniumsporks (2st)
  • Kåsa, 1 st
  • Frukost/Middag (frystorkat)
  • Lunch för två dagar (Nötter/Bars)
  • Ev snacks till kvällen (ost/choklad/te/kaffe)
  • Första hjälpen (1st)
  • Solkräm, linser ev övriga hygienartiklar
  • Toapapper (lite)
  • Solglasögon
  • Kamera + extra batteri
  • Bivybag 1st (tunn vattentät påse)
  • Karta 1st
  • Kompass 1st
  • Regnkläder (Bergans Meindalstind Jacket/Storen Jacket, Bergans Superlett Pant))
  • Förstärkningsplagg (dunjacka Slingsbytind down jacket alternativt Bergans Memurutind Dwn Jacket)
  • Tunn mössa/buff (Bergans Tind Wool Beanie)
  • 2 -3 par handskar var (Hestra Army Leather Ascent, Hestra Ergo Grip Outdry Short, Hestra Climbers Long)
  • Underställ + torra sockar att sova i (packad i drybag)
  • Mellanlager (Bergans Slingsby Insulated Hybrid Jacket)
  • Repsnöre ca 5m.
  • Keps (till när du går på glaciär/approach)

 

Utöver det vi har i ryggsäcken, tillkommer även det vi har på oss under klättringen.

  • Sele
  • Säkringar (antalet är beroende på leden)
  • Glaciärutrustning/personlig säkerhetsutrustning (Slingor,karbiner , isskruvar etc)
  • Stegjärn
  • Isyxa/isyxor (beroende på ledens karaktär)
  • Hjälm
  • Rep (1 eller 2) beroende på leden.
  • Softshellbyxor (Bergans Bera Pant)
  • Softshell/vindjacka (Bergans Slingsby Ultra jacket)
  • T-shirt (Bergans Slingsby Tee)
  • Storskor

 

Posted by Outdoorsouls on juli 3, 2018

Arête Kuffner

   Ännu ett högtryck och en möjlighet att göra en tur som länge funnits med på ”att-göra-listan”. Arête Kuffner leder dig efter en lång men fantastisk rygg mellan Italien och Frankrike upp till toppen av Mont Maudit (4465möh), som förövrigt betyder det förbannade berget.

 

Eftersom Aiguille du Midi liften är under reparation fick vi ta oss över till Italien och upp till Ponte Helbronner istället. Den Italienska sidan av massivet är kanske också den vackraste så det passade alldeles ypperligt. Från liften väntar en kort glaciärvandring till foten av ryggen (Arete Kuffner) som man kommer upp på genom en brant snöränna. Väl uppe på ryggen kunde vi snabbt ta oss till kvällens sovplats, Bivouac de la fourche. Det är en liten plåtstuga som inte är större än nödvändigt men inte mindre mysig för det, byggd på en luftig plats med utsikt över hela morgondagens klättring. Som tur var så var det också bara vi två så vi slapp trängas där och kunde under hela eftermiddagen/kvällen spana in turen ordentligt och ladda energiförrådet, och sedan försöka somna så tidigt som möjligt för att vakna igen 03:00.

 

Efter att inte ha varit uppe på höjd allt för mycket tidigare vaknade vi båda med huvudvärk, men kämpade oss upp ändå och efter lite frukost och rörelse så kändes allt bra igen, trots att vi var nära att vända hemåt igen. Att klättra genom pannlampans sken för att sakta se solen krypa upp i horisonten är något man aldrig kan bli less på, det är verkligen en speciell känsla av att vara ensam och omgiven av giganter. Klättringen längs Kuffner Arête är varierad mix/snö men innehåller för det mesta brant snöklättring längs den luftiga ryggen. Många platser är svåra att säkra, och man får gå efter principen av att hoppa på varsin sida av ryggen för att hindra ett eventuellt fall. Vi hade perfekta förhållanden med perfekt Névé (frusen snö). Efter att klättringen gått fint kunde vi 4,5 timmar senare stå på toppen av Mont Maudit och se ut över Mont Blanc, närmare än någonsin tidigare. Men man inser också att vi har en bra bit kvar innan vi återigen är nere. Vi ska fortfarande ner för både Mont Maudit och Mont Blanc du Tacul och sedan över glaciären tillbaka till den Italienska sidan igen. På glaciären var värmen olidlig och sista backen kändes oändlig, men därefter smakade kaffet och glassen extra gott när vi äntligen kom fram. Väl tillbaka i Chamonix känns det lite extra roligt, att nu blicka upp mot toppen och inte bara se ett berg som heter Mont Maudit utan också minnas tillbaka till den här magiska dagen.

 

 

 

 

 

 

Posted by Outdoorsouls on juni 13, 2018

Chamonix & Migot Spur

Migot Spur from Alexander Nordvall on Vimeo.

 

Efter att ha lämnat Bohusläns stabila högtryck och fantastiska sprickor är vi nu åter i Chamonix för ännu en sommar här. Redo för en magisk blandning av utmanande klippklätterturer och alpina turer. Trots lite ostabilt väder under den första veckan har vi lyckats hinna med en hel del klättring i alla olika typer av miljöer, bland annat uppe på Aiguille du Plan då det varit den enda liften som gått för tillfället.

 

Prognosen gav oss tillslut en dag med något stabilare väder, då valde vi att ta den chansen och ge oss ut på något lite större äventyr den dagen. En klassisk tur som vi spanat på under förra sommaren, som nu verkade vara i bra skick, och möjlig att ta sig till även utan lift var Migot Spur på Aiguille du Chardonnet. En tur som involverar is, snö & klippa samt fantastiska omgivningar. Klättringen är inte heller alltför teknisk, så det kändes som en perfekt tur för att få acklimatisera sig lite nu när vi inte är riktigt vana vid höjden ännu.

 

Vi använde dagen innan turen till att ta oss från Le Tour till stugan Albert Premier på 2700möh, en bit därifrån slog vi upp tältet, så för att ta oss till Migot Spur behövde vi nu bara ta oss över Le Tour Glacier. Dagen därpå ringde klockan 03:00. Det känns alltid lockande att ligga kvar i sovsäcken när det är svart ute och det känns som att man precis somnat, men man vet innerst inne att det (nästan) alltid är värt det och det får man försöka ha som drivkraft innan energin sakta återvänder. Efter en snabb frukost och lite kaffe var vi tillbaka, och redo för att ge oss ut på glaciären. Trots att vi var iväg vid 4:00 så var det redan flera pannlampor som lyste upp vägen en bit framför oss. 1,5h senare var vi framme och kunde börja klättra. På leden var det gott om snö, som dessvärre inte hade fryst så väl som man skulle önska, vilket innebär ett tunt bristande skarlager som gjorde turen lite kämpigare. Trots det så gick klättringen väldigt snabbt och smidigt så 2,5h senare stod vi på toppen av Aiguille du Chardonnet, 3824möh, och kunde konstatera att vi nog hade ångrat oss om vi hade tagit sovmorgon en dag som denna. Både vindstilla och soligt, två komponenter som sällan samverkar för att göra livet enkelt för oss, så denna gång hann vi njuta av toppchokladen en stund innan vi begav oss neråt. Smidig snöklättring ner till sadeln där vi efter tre korta firningar var nere på glaciären igen. Väl där var sista kruxet en bergschrund som till vår fördel fortfarande var så pass ”liten” att man kunde ta ett lite läskigt hopp över till andra sidan. Efter att ha förlorat 2400 höjdmeter var vi trötta i benen och nere i dalen igen, på väg mot en efterlängtad middag

 

Posted by Outdoorsouls on juni 1, 2018

Outdoorsouls i Bohuslän

Många är gångerna man fått höra om klättringen i det beryktade “Bohuslän”. Vi har fått bilden av ett paradis för sprickklättraren, med lätta approacher, idylliska miljöer och fantastisk granit.
Det har dröjt ända till nu innan vi själva fått uppleva detta “Bohus-fenomen”, under nästan två veckor av makalöst väder har vi verkligen hunnit testa på allt vad klättringen i Bohuslän kan erbjuda, och vad har vi egentligen kommit fram till, slår det våra egna “hemmaberg” i nordnorge på fingrarna?

 

 

Först lite matnyttig information för dig som klättrare som kanske funderar på att besöka Bohuslän!
“Bohuslän” inom klättervärlden syftar oftast till det område av Bohuslän som kretsar kring Brodalen/Lysekil upp till Strömstad, där den största koncentrationen av klippor ligger kring Brodalen.
Området består av många olika relativt små klippor till absolut största majoritet innehållande naturligt säkrad sprickklättring (tradklättring). Det är en stor fördel att ha tillgång till bil, eller åtminstone cykel om du planerar att besöka området, då många av klipporna har relativt stora avstånd emellan sig (upp till ca 20km). Boende går lätt att lösa på någon av de olika campingarna, eller genom Bohusläns Klätterklubbs klubbstuga, antingen via tält eller direkt boende i anläggningarna.
Klätterförare för området finns att köpa på Tempo (mataffär) i Brodalen, där det även går att fylla på med nödvändig klätterutrustning. Det finns större mataffärer, kaféer och bekvämligheter att tillgå i Lysekil för den som önskar.

Var noga med att kolla på accessdatabasen innan vilka klippor som är tillåtna att klättra på, vart du ska parkera osv. Denna hittar du på http://access.bergsport.se/

Åter till det viktigaste: själva klätterupplevelsen, hur var den, lever den upp till ryktet?
Bohuslän levererade under vår vistelse idylliska förhållanden i nästan 10 dagars tid, grönt, varmt(lite för varmt) och i princip folktomt gjorde att vi kunde klättra ett 30-tal leder i blandade grader. Det fina med klättringen här i Bohuslän är enkelheten, du kan approacha klipporna på några minuter i bara flip-flop om du känner för det. Här kan du verkligen pressa din kapacitet, då många leder är välsäkrade och relativt korta (sällan mer än 30m), konsekvenserna är därmed inte lika höga som uppe bland bergen. Svaret är ja, det levde verkligen upp till förväntningarna och är ett måste att besöka för att testa dina tradkunskaper, och för en snabb utvecklingskurva inom den naturligt säkrade klättringens värld. Om det slår Nordnorge på fingrarna, det törs vi inte riktigt hålla med om, men de delar på en väldigt trång prispall.

 

Nedan följer en osorterad topp 10 lista, som råkade bli en topp 12 lista av de finaste lederna vi klättrade.

  • Bergkirstis Polka, 6- , Svaneberget
  • JumJum, 7-, Vettekullen
  • Granitbiten, 7-, Skälefjäll
  • Villskudd, 6-, Välseröd
  • Bagatell, 6+, Galgeberget
  • Pyspunka, 7, Lilla Galgeberget
  • Slåttermaskinen, 6, Björkberget
  • Eldprovet, 7-, Hallinds Klack
  • Hot N Tots, 6, Skälefjäll
  • Birgers Borst, 6+, Välseröd
  • Prisemaster, 6-, Hallinden
  • En liten bit granit (avsluta m Hassan Chop), 6, Skälefjäll
Sofie in action på Hot´n Tots (6), Skälefjäll
Alex på en liten bit granit, med Hassan Chop avslutning. Hassan Chop (7+) är en väldigt fin led i sig i det renskurna diedret.
Favorit 6- leden, Bergkirstis Polka , Svaneberget
Kväll vid tältet
Firar ned i idyllen, Galgeberget.
The glamping life.
Sofie in action på Pettson (6), Skyggeberget
Enda dagen med moln på himlen, törs vi säga att det var skönt med svalkan? Nedfirning från Vettekullen.
Bagatell, 6+, Galgeberget

     

 

Posted by Outdoorsouls on maj 29, 2018

The change of seasons

Så kom dagen som varje år infaller med både sorg och förhoppning-  den sista skiddagen för säsongen.

Det är alltid vemodigt att ta av sig pjäxorna vid bilen och stänga takräcket för sista gången. Speciellt om man precis haft en fantastiskt fint åk i härlig vårslush. Glassen väntar eftersom att vårvärmen väckt glassmagen till liv efter vinterdvalan, kanske är det så varmt att ett dopp i havet lockar?  Dagarna är långa, nästan midnattsol igen och bergstopparna är vackrare än någonsin.

Det är väl alltid tråkigt att säga farväl, oavsett vad det gäller i livet? Speciellt med tanke på hur länge det är till nästa gång man får dra på stighudarna, skruva in isskruven eller studera snöprofiler. Man minns liksom tillbaka på allt det man hade tillsammans, vintern och du. Många minnen att spara i minnesbanken tills det är dags att stämpla ut för alltid.

Årets sista topptur för oss båda gick till Ippochokka. Ett berg väl värt att besöka för att åka den fina rännan i bild. Det är dock bara värt om vägen upp dit är farbar, vilken den är sent på säsongen, perfekt vårtur med andra ord!
Sofies näst sista topptur gick till Jiehhkkevarri, det högsta berget i Tromsö/Lyngen.

Men i år var det lite av en lättnad att få ta av sig pjäxorna och stoppa in skidorna i förrådet om du frågar oss. Vintern har varit kall, mörk och hård. Någon skidåkning har det inte varit tal om, snöfattigare år kan man få leta efter. Det har däremot varit optimala is – och alpina klätterförhållanden, så vi har varit extremt nöjda med vintern, vi törs nog säga att det är något av det bästa på länge. Alla kalla korta, mörka dagar på någon is i abisko-området, toppturer i många minusgrader och stenhård snö gör dock att sommaren känns mer välkommen än någonsin, och det måste man väl få säga, trots att man är vinterälskare innerst inne?

Tack för i år vintern, vi ses snart igen. Tills dess skall vi passa på att njuta av sommarens härligheter, och vi har redan haft en rivstart!

Vi har rivstartat sommaren med pangväder i Bohuslän!