Posted by Outdoorsouls on mars 3, 2018

Födelsedag på Kuglhornet

      26 Februari, ett datum som för oss båda innebär något speciellt eftersom det är VÅR födelsedag. Den här gången var det den 25:e respektive 26:e födelsedagen i ordningen och vi har två dagar ledighet att utnyttja med pangväder i Norge – kan det bli bättre förutsättningar?

Vi har båda grubblat lite över vad vi skulle vilja göra på vår födelsedag den här gången, eftersom vi sällan egentligen varit så brydda om att fira det desto mer. I år skulle det bli annorlunda kände vi nog båda två, så vad ville vi helst fylla dagen med?
Vila, tårta, en härlig promenad i solen, en god middag, vin, en fest? Det vore kanske det mest logiska att göra egentligen, det är väl så man firar?
Vi kände nog inte riktigt så, vi ville ju ut på något storslaget äventyr där ute på någon bergssida någonstans, då smakar middagen och vinet betydligt bättre efteråt dessutom. Så blev det, och vi bestämde oss för att köra till Kuglhornet i Efjord på vår födelsedag istället där vi skulle klättra Östkammen till dess topp. Tidig morgon i vanlig ordning, utan frukost på sängen (trots födelsedag) och stabila minus 28 grader vrider vi igång bilen och fräser över till Norge.
Kl 09 är vi nere på parkeringen vid Kuglhornet, solen har börjat lysa på topparna sedan en tid tillbaka, värmen ökar och vinden är obefintlig – jäklar vad bra det känns.

Approachen går fort i bara storskor eftersom det är stenhårt överallt, det tog oss 1.5 lugna timmar upp till starten av klättringen, pratandes i telefon emellanåt för att ta emot gratulationer.
Synen av den sylvassa kammen får det att suga till i magen precis som förra gången vi var här för några år sedan, den gången på sommaren.
Vägen till förtoppen går fort fram på den hårda men väldigt branta snön, vi klättrar löpandes hela vägen. Där börjar sedan det riktiga äventyret, den riktigt vassa kammen.
Det ser ut som att första replängden blir en väldigt väldigt exponerad travers på snö/is utan desto större möjligheter till att placera några säkringar.  Väl förbi det cruxet återgår man till solsidan och förvånansvärt torr klippa med lite isiga sprickor där isyxan agerar jam. Vi hade egentligen ingen beskrivning utan körde bara på känsla och ville hålla oss uppe på ryggen så mycket det bara går , vilket förmodligen visade sig vara en något svårare väg, men däremot väldigt spektakulär. Det fortsätter med mixad klättring i drygt 2-3 fulla replängder med några hak som faktiskt visade sig vara ganska tekniska med stegjärnen på. Till slut kommer vi fram till sista replängden under den stora stenen på toppen. Första diedret är kanonfint och isfyllt med lite frusen mossa, medan det andra hörnet är helt torrt. Det är väl det som är mixad klättring, ena sekunden is, andra sekunden torr klippa? Vi tog oss upp på det knottriga svaet med stegjärnen på och kunde sedan återigen blicka ut i det magiska norska landskapet från toppen av Kuglhornet. En magisk födelsedag, och ännu var vi bara halvvägs igenom den, nu skulle vi köra tillbaka till Abisko för vin och middag på Abisko Mountain Lodge.
Totalt tog turen oss lite mindre än 7 timmar, bil till bil.

Klättring i solsken på torr klippa, annat var det på skuggsidan. Observera att Alex till och med tagit bort ena handsken.
Obligatorisk Kuglhorn-bild. Kammen gör sig inte riktigt rättvis på dessa bilder, den är betydligt längre än den ser ut.
Den väldigt exponerade traversen på snö/is.
Äntligen förbi den exponerade traversen. Blocket på toppen av kammen är förmodligen samma storlek som två friggebodor, för att få lite perspektiv.
Toppbild! Svårt att välja åt vilket håll bakgrunden ska tas.
Alex valde att ta sin toppbild med Stetind i bakgrunden.
Posted by Outdoorsouls on februari 14, 2018

STETIND the movie

 

Läs mer om besöket i tidigare inlägg.

STETIND from Alexander Nordvall on Vimeo.

Posted by Outdoorsouls on februari 10, 2018

Stetind – Ett vinterbesök

Stetind sett från Halls förtopp. Som Slingsby sa “The ugliest mountain I ever saw!”, vi kan inte hålla med. 

Ännu en dag, och ännu en gång där målet med dagen framförallt är att komma hem, men där sekundära förhoppningen är att stå på vårt favoritberg Stetind. Denna gången ett vinterbesök, som vi gjort tidigare, men då vänt efter mysosten för att det var så förbaskat mycket snö. Det här året hoppas vi på att nå toppen för nu vet vi med garanti att det inte är mycket snö eftersom det är det enda vi inte har här uppe.

Vi ogillar att starta supertidigt om det inte behövs, så vi tog en ganska lugn morgon för att förhoppningsvis hinna nå toppen precis lagom till solnedgången. Stetind är inte supernära Abisko, då det tar drygt 2 timmar att köra dit enkel väg, så vi befann oss på parkeringen relativt sent.

Väl framme ser vi till vår glädje att det är snö ända nere vid parkeringen, vilket sparar oss magiskt mycket tid på vår färd uppåt, trodde vi. Ju brantare det blir, desto mer uppenbart blir det hur orimligt hårt och isigt det är överallt, och vi har inte heller med oss våra skarjärn – vi inser ganska snabbt att det kommer bli en kamp att bara ta sig till Halls Förtopp. Vi kämpar på, 1 steg framåt 2 steg bakåt, men till vår förvåning tar vi höjdmeter. Ovan trädgränsen möts vi av otroligt kraftiga byvindar som är omöjliga att färdas emot. Vi omvärderar planen men tänker att det inte innebär någon högre risk på något sätt utan bara en ännu kämpigare väg mot toppen, så vi krigar vidare. Stundtals är det så isigt att vi måste ta av skidorna, och sista biten till Halls förtopp fick vi traska med stegjärn.

Väl uppe på Halls förtopp, 3 timmar efter starten från bilen och en väldigt hög energiåtgång laddar vi om för sista biten till toppen, den fantastiskt exponerade kammen och mysosten? väntar.

På grund av bristen på snö och en del regn emellanåt så är de alpina förhållandena i området helt fantastiska just nu, klippan är blästrad av snö och is och erbjuder fina placeringar för både yxor och stegjärn. Snöbristen gör också att du inte måste skotta dig fram till varenda spricka för att kunna placera säkringar.

Utan mycket snö är vägen längs kammen lätt att urskilja, och du kan snabbt ta dig framåt med löpande mellansäkringar. Fingertraversen pitchade vi, välsäkrad och rolig klättring för några få meter, det var fortfarande något tunt med is/snö på svaet så man fick välja sina fotsteg med omsorg. Solen badade oss i ett guldlikt sken, smilbanden drog lite i kinden och vi märkte också att vinden som tidigare höll på att blåsa omkull oss på vägen upp nu inte existerade överhuvudtaget, allt är så bra det kan bli.  Väl förbi cruxet är det en snabb väg till toppen längs den då bredare kammen, bara en liten kort passage med klättring innan du kan springa till toppen. Väl där uppe tappar vi som vanligt hakan av den obeskrivligt mäktiga utsikten tillsammans med ljuset från solnedgången, precis som vi hade planerat! Vinden och isen på vägen upp var kanske naturens sätt att styra våran timing tänkte vi och njöt av dagens sista ljus.

Alex på cruxet “fingertravsersen”, eller vad det nu kallas..
Sofie redo för ryggen, badandes i guldigt solsken – livet!
På väg ner igen, det är lite svårt att slita sig från toppen när det ser ut så här.
Sofie firar ned från Mysosten.
Inkytning på Halls Förtopp, här blåste det fortfarande rejält.
Vidderna. Ljuset. Äventyret. LIVET
Sofie på det korta cruxet innan sista biten till toppen. Utsikten bjuder upp till dans.

Ett glas vin och en god middag hemma är verkligen grädden på moset, nu sover man gott.

Posted by Outdoorsouls on januari 23, 2018

Spansdalen

Medan vi för tillfället är strandade hemma i Abisko då bilen valt att strejka i de stränga minusgraderna passar vi på att skriva lite om isklättermeckat Spansdalen. Bilderna är från en ledig dag i Januari som vi spenderade i dalen. Vi  packar bilen efter en stadig frukost och rullar de 1 ½ timmarna över till norska sidan för en dag fylld med isklättring, som vanligt är förhoppningarna på topp även fast dagsljuset är högst begränsat. I en smal dal bakom det omåttligt populära berget Spanstind norr om Bjerkvik ligger ett paradis för isklättraren – Spansdalen.
Här finner du leder från 1 till 7 pitcher långa, i grader som passar alla smaker och med approacher som varierar från 15 minuter till 1 ½ timme. Du kan till och med välja om du vill klättra på solsidan eller i skuggan. Det mest populära fallet heter Henrikafossen, en 7 pitcher lång WI4 (om du väljer den lättaste vägen). Det är bokstavligen ett hav av is och en ren njutning att klättra.

Bästa perioden för ett besök får nog ses under februari och mars, för att kunna utnyttja dagarna till max!
Ni finner en hel del information i isklätterföraren för Norra Lappland som jag länkat till i slutet av sidan.

 

 

 

 

 

Inledande branta linjer på henrikafossen.
Ett annat fall i dalen, nära vägen!
Ännu en ny linje, här fann vi lite mixat och trixande.
Fördelen med is, repelleringen är väldigt smidig, och du behöver sällan lämna några spår överhuvudtaget. Det gillar vi!

( http://kiwiclimber.se/iceclimbing/iceguide/iceguide.pdf )

 

 

Posted by Outdoorsouls on januari 14, 2018

MØRKETID