BLOG

Posted by Outdoorsouls on januari 23, 2018

Spansdalen

Medan vi för tillfället är strandade hemma i Abisko då bilen valt att strejka i de stränga minusgraderna passar vi på att skriva lite om isklättermeckat Spansdalen. Bilderna är från en ledig dag i Januari som vi spenderade i dalen. Vi  packar bilen efter en stadig frukost och rullar de 1 ½ timmarna över till norska sidan för en dag fylld med isklättring, som vanligt är förhoppningarna på topp även fast dagsljuset är högst begränsat. I en smal dal bakom det omåttligt populära berget Spanstind norr om Bjerkvik ligger ett paradis för isklättraren – Spansdalen. Här finner du leder från 1 till 7 pitcher långa, i grader som passar alla smaker och med approacher som varierar från 15 minuter till 1 ½ timme. Du kan till och med välja om du vill klättra på solsidan eller i skuggan. Det mest populära fallet heter Henrikafossen, en 7 pitcher lång WI4 (om du väljer den lättaste vägen). Det är bokstavligen ett hav av is och en ren njutning att klättra. Bästa perioden för ett besök får nog ses under februari och mars, för att kunna utnyttja dagarna till max! Ni finner en hel del information i isklätterföraren för Norra Lappland som jag länkat till i slutet av sidan.          
Inledande branta linjer på henrikafossen.
Ett annat fall i dalen, nära vägen!
Ännu en ny linje, här fann vi lite mixat och trixande.
Fördelen med is, repelleringen är väldigt smidig, och du behöver sällan lämna några spår överhuvudtaget. Det gillar vi!
( http://kiwiclimber.se/iceclimbing/iceguide/iceguide.pdf )    
Posted by Outdoorsouls on januari 14, 2018

MØRKETID

Posted by Outdoorsouls on december 28, 2017

Topptur i midvinternatt

Tänk att kunna gå på topptur á 850 fallhöjdmeter innan jobbet? Bor du i Abisko kan du det.
Igår stod termometern på -26 grader på parkeringen till Vassitjåkka kl 09.00. Vi hade på oss de varmaste kläderna vi hade och traskade in mot foten av berget, beräknad tid till toppen : 2h 10 minuter.
Det betyder att vi borde ha god marginal till att hinna tillbaka till arbetet som börjar kl 14.30.

Det känns lite som att vara på en annan planet, kylan, ljuset och stillheten bidrar gemensamt till det här, det känns overkligt-  som att människor inte skall vara här nu.
Vi traskade på, hårt underlag med ett litet fint lager av kallsnö ca 5cm djupt gav hopp om trevlig åkning tillbaka ned.
2 timmar senare stod vi på toppen, 10 minuter tidigare än beräknat och kunde blicka ut mot de sovande bergstopparna som omgav oss. I norr dominerade den mörkblåa himlen och i söder kunde vi skymta en hint av solsken långt bort i söder.
På toppen var det varmare, 16 minusgrader, men här blåste det istället, så vi drog snabbt upp huvorna och satte på oss skidorna och vände neråt, ni vet blåst och kyla är ingen bra kombination. Snön var så bra som den verkade och det var ren njutning att åka de 850 fallhöjdsmetrarna till bilen.  Väl nere startade inte bilen, men det är en annan historia och hör inte hemma hos de stilla och vackra landskapen.

 

Posted by Outdoorsouls on december 14, 2017

Prova på isklättring

Vi har nu lagt ut möjligheten för att prova på isklättring i December (Januari kommer uppdateras snart).
Läs mer om aktiviteten under fliken “activities” och boka din plats direkt med oss.
Isklättringen hålls först och främst i Abisko, men kan arrangeras på andra platser efter förfrågan.
Alla frågor kan du maila till oss på: contact@outdoorsouls.se

Posted by Outdoorsouls on december 9, 2017

Djupt inne i Kärkevagge

Sofie på väg in mot Trollsjön – Kärkevagge. November.

November i Abisko… Dagsljuset blir kortare för varje dag och isarna växer så det knakar. Trots att klockan är 07.00 är det fortfarande lika mörkt som i den mörkaste natten och ögonen vill gärna hålla sig stängda ett tag till. Målet för dagen är flytande, vi ska kolla hur isarna ser ut i Kärkevagge, ett ställe sällan besökt för isklättring men desto mer populärt för sommarturismen för att besöka Trollsjön. Förväntningarna är höga men samtidigt oklara om det överhuvudtaget finns någon is där inne. Det kan kännas svårt att finna motivationen att gå i timmar, för att sedan inse att där inte finns någon is. Samtidigt kittlar en upptäckarglädje ännu starkare, som gör att motivationen hålls på topp och även det värsta vädret eller mörker har svårt att få en på andra tankar.

Vi parkerar bilen på den annars överfulla parkeringsfickan som så här års inte visar ett enda spår av sommarens hektiska dagar. Vi spänner på oss skidorna för första gången det här året, och påbörjar turen in i dalen. Efter 1 timmes anmarsch börjar de första tecknen på is visa sig och den härliga äventyrslusten visar sig.  All info vi har är några gamla bilder om hur vissa isfall ser ut, varken graderingar eller beskrivningar existerar.

Väl framme vid isfallen ser vi att de ser väldigt tunna ut, och inte alls speciellt roliga att klättra. Vi har nu gått  1 1/2 timme, och mörkrets infall är inte så långt borta. Vad ska vi göra? Fortsätta inåt för att se om det finns något bättre, eller bara vända hemåt? En snabb omläggning och vi kommer fram till att vi lika gärna kan fortsätta inåt, kanske finns det något bakom hörnet, nu när vi gått så här långt är det lika att fortsätta ända fram till andra sidan sjön. Motivationen är kanske inte den högsta, då chansen för fler isfall är ganska liten.

Vi fortsätter framåt i 40 minuter till, över Trollsjön som nu är frusen igen efter den korta sommaren.
Plötsligt visar sig en tydlig urgröpning i berget till höger, en smal skåra som ser ut att innehålla is…

Den dolda skåran, isen vänder sig åt vänster bakom hörnet.

Vi springer upp och slänger på oss all utrustning och sätter igång med klättringen, det börjar med brant snö och sedan ett kort vertikalt steg av is, innan vi kommer fram till isen. Mörkret har nu infallit totalt, och vi ser bara så långt pannlampan räcker.Vi klättrar på, och isen är tillräckligt tjock för isskruvarna,  det går bra, lugnet finns där och känslan av ett riktigt äventyr gör sig påmind. Två replängder senare (ca 80m) och vi når vad som ser ut som slutet av isen. Vi vänder neråt, då vi vet att vi fortfarande har minst 2 timmar tillbaka till bilen. Väl tillbaka där vi började vid botten av leden, slår den där häftiga tanken oss att det förmodligen aldrig någonsin tidigare befunnit sig någon människa där vi just varit. Det var nog helt enkelt meningen att vi skulle fortsätta hit in, skam den som ger sig.

 

Dags att sticka hem, mörkret är kommet.

Alex klättrar i den gömda skåran längs Vassitjåkkas östvägg.

Vassitjåkkas tydliga rännformation som förmodligen är ett fint skidåk på vårvintern. (ej denna formation vi klättrade..)

Här slutade isen, så vi vände hemåt igen. Ca 120m klättring av snö och is WI3 blev det.