Vi planerade isklättring, i ett fall som heter Bow falls. Eftersom approachen var lång så tog vi skidorna dit. Var under hela skidturen väldigt vindstilla och lugnt. Fram till några 100 meter från väggen då vi kommer ut på ett öppet fält och Alex säger “det ser ut som att det brukar blåsa en del här” och syftar på hur snön har drivit. Sekunden senare träffas vi av en kastvind som nästan blåser omkull oss, både av chocken och kraften.
Vindarna som bara fortsatte därefter blåste så starkt att det stundvis inte gick att stå rakt. Det dröjde inte länge innan vi insåg att klättra på isen som nu nästan var inom räckhåll, skulle vara ett riktigt korkat beslut.
Väl tillbaka vid bilen kan vi trots denna vändning konstatera att:
1. Det fungerar så här i bergen, det är viktigt att bli påmind ibland.
2. Bow falls kommer inte att gå någonstans. Vi syns kanske snart igen.
