Kategori: Klättring (vinter)

Stora Sjöfallet Nationalpark

januari 10, 2019

Vi reser 45 minuter västerut ifrån vår hemstad Gällivare & hamnar i en liten stugby kallad Aggala. Detta är porten till den riktiga vildmarken – Världsarvet Laponia.

3 dagar fri ifrån allt som heter arbete. Väderprognosen hemma i Narvik är allt annat än lovande – här ska det regna i flera dagar.
Motivationen är så otroligt hög efter en tid med allt för mycket rutin och arbete, vi måste finna oss någonstans där äventyret finns!

Det tar inte så länge innan vi kommer på det – isklättring i Stora Sjöfallet!
Vi packar väskorna och hoppar i bilen på kvällen efter arbetet, nu har vi 3 lediga dagar framför oss med isklättring och en otroligt mysig stuga som boning.
Det är ca 45 mil att köra ifrån vårt hus i Beisfjord till Stora Sjöfallet, medan det fågelvägen bara är 10..
Som sagt, motivationen har talat och vi låter oss inte påverkas av distansen. Vi kör i en stadig takt mot Sofies familjs stuga i Aggala. Väl framme i stugan står termometern på -13 utomhus och -10 i stugan – dags att tända eld i den öppna kaminen. Här finns allt som en stuga i de norrländska skogarna skall ha – en vedeldad bastu, en gammal skoter och härliga gamla täcken.

Härifrån har vi 1 timme in till Stora Sjöfallet Nationalpark, en av fyra nationalparker som utgör Världsarvet Laponia. De här platserna har en ständig dragningskraft för oss, förmodligen på grund av ovissheten av vad som finns där ute i det vilda, det känns så stort och mystiskt allt det där som döljer sig i väst.
Den här gången är vi inte här för någon lång expedition i Sareks djupa dalgångar, utan för att klättra några av de vackra isfallen som ligger längs med vägen ut till Ritsem.
Stora Sjöfallet är förmodligen den främsta platsen för isklättring i Sverige – här finns långa fina islinjer med en kort approach! Vi rekommenderar att se över föraren som finns över området , den har ni här: https://klatterklubben.files.wordpress.com/2011/04/storasjc3b6fallet2.pdf
Här finns allt man behöver veta beskrivet, och vi kan varmt rekommendera ett besök! I början av Januari är ljuset väldigt speciellt, och kanske får du ett härligt rosa-skimrande solsken på isen medan du klättrar. Slutet av Februari/tidigt i Mars är förmodligen den bästa perioden att vara här. Då kan du få klättra i solsken, utan isarna smälter för det! Det är något som inte hör vanligheten till inom isklättervärlden.

Under vårt senaste besök klättrade vi “Grevinnan” samt leden “Nästan Alpint”. Som alltid, var noga att tänka på lavinproblematiken innan ni beger er ut på vissa av lederna, vissa är särskilt utsatta för laviner.

Grevinnan
Grevinnan
Dags att vända på nästan Alpint!
Sofie på standplats Nästan Alping
Första replängden Nästan Alpint

Chamonix & Migot Spur

juni 13, 2018

Migot Spur from Alexander Nordvall on Vimeo.

Efter att ha lämnat Bohusläns stabila högtryck och fantastiska sprickor är vi nu åter i Chamonix för ännu en sommar här. Redo för en magisk blandning av utmanande klippklätterturer och alpina turer. Trots lite ostabilt väder under den första veckan har vi lyckats hinna med en hel del klättring i alla olika typer av miljöer, bland annat uppe på Aiguille du Plan då det varit den enda liften som gått för tillfället.

Prognosen gav oss tillslut en dag med något stabilare väder, då valde vi att ta den chansen och ge oss ut på något lite större äventyr den dagen. En klassisk tur som vi spanat på under förra sommaren, som nu verkade vara i bra skick, och möjlig att ta sig till även utan lift var Migot Spur på Aiguille du Chardonnet. En tur som involverar is, snö & klippa samt fantastiska omgivningar. Klättringen är inte heller alltför teknisk, så det kändes som en perfekt tur för att få acklimatisera sig lite nu när vi inte är riktigt vana vid höjden ännu.

Vi använde dagen innan turen till att ta oss från Le Tour till stugan Albert Premier på 2700möh, en bit därifrån slog vi upp tältet, så för att ta oss till Migot Spur behövde vi nu bara ta oss över Le Tour Glacier. Dagen därpå ringde klockan 03:00. Det känns alltid lockande att ligga kvar i sovsäcken när det är svart ute och det känns som att man precis somnat, men man vet innerst inne att det (nästan) alltid är värt det och det får man försöka ha som drivkraft innan energin sakta återvänder. Efter en snabb frukost och lite kaffe var vi tillbaka, och redo för att ge oss ut på glaciären. Trots att vi var iväg vid 4:00 så var det redan flera pannlampor som lyste upp vägen en bit framför oss. 1,5h senare var vi framme och kunde börja klättra. På leden var det gott om snö, som dessvärre inte hade fryst så väl som man skulle önska, vilket innebär ett tunt bristande skarlager som gjorde turen lite kämpigare. Trots det så gick klättringen väldigt snabbt och smidigt så 2,5h senare stod vi på toppen av Aiguille du Chardonnet, 3824möh, och kunde konstatera att vi nog hade ångrat oss om vi hade tagit sovmorgon en dag som denna. Både vindstilla och soligt, två komponenter som sällan samverkar för att göra livet enkelt för oss, så denna gång hann vi njuta av toppchokladen en stund innan vi begav oss neråt. Smidig snöklättring ner till sadeln där vi efter tre korta firningar var nere på glaciären igen. Väl där var sista kruxet en bergschrund som till vår fördel fortfarande var så pass ”liten” att man kunde ta ett lite läskigt hopp över till andra sidan. Efter att ha förlorat 2400 höjdmeter var vi trötta i benen och nere i dalen igen, på väg mot en efterlängtad middag

Djupt inne i Kärkevagge

december 9, 2017

Sofie på väg in mot Trollsjön – Kärkevagge. November.

November i Abisko… Dagsljuset blir kortare för varje dag och isarna växer så det knakar. Trots att klockan är 07.00 är det fortfarande lika mörkt som i den mörkaste natten och ögonen vill gärna hålla sig stängda ett tag till. Målet för dagen är flytande, vi ska kolla hur isarna ser ut i Kärkevagge, ett ställe sällan besökt för isklättring men desto mer populärt för sommarturismen för att besöka Trollsjön. Förväntningarna är höga men samtidigt oklara om det överhuvudtaget finns någon is där inne. Det kan kännas svårt att finna motivationen att gå i timmar, för att sedan inse att där inte finns någon is. Samtidigt kittlar en upptäckarglädje ännu starkare, som gör att motivationen hålls på topp och även det värsta vädret eller mörker har svårt att få en på andra tankar.

Vi parkerar bilen på den annars överfulla parkeringsfickan som så här års inte visar ett enda spår av sommarens hektiska dagar. Vi spänner på oss skidorna för första gången det här året, och påbörjar turen in i dalen. Efter 1 timmes anmarsch börjar de första tecknen på is visa sig och den härliga äventyrslusten visar sig. All info vi har är några gamla bilder om hur vissa isfall ser ut, varken graderingar eller beskrivningar existerar.

Väl framme vid isfallen ser vi att de ser väldigt tunna ut, och inte alls speciellt roliga att klättra. Vi har nu gått 1 1/2 timme, och mörkrets infall är inte så långt borta. Vad ska vi göra? Fortsätta inåt för att se om det finns något bättre, eller bara vända hemåt? En snabb omläggning och vi kommer fram till att vi lika gärna kan fortsätta inåt, kanske finns det något bakom hörnet, nu när vi gått så här långt är det lika att fortsätta ända fram till andra sidan sjön. Motivationen är kanske inte den högsta, då chansen för fler isfall är ganska liten.

Vi fortsätter framåt i 40 minuter till, över Trollsjön som nu är frusen igen efter den korta sommaren.
Plötsligt visar sig en tydlig urgröpning i berget till höger, en smal skåra som ser ut att innehålla is…

Den dolda skåran, isen vänder sig åt vänster bakom hörnet.

Vi springer upp och slänger på oss all utrustning och sätter igång med klättringen, det börjar med brant snö och sedan ett kort vertikalt steg av is, innan vi kommer fram till isen. Mörkret har nu infallit totalt, och vi ser bara så långt pannlampan räcker.Vi klättrar på, och isen är tillräckligt tjock för isskruvarna, det går bra, lugnet finns där och känslan av ett riktigt äventyr gör sig påmind. Två replängder senare (ca 80m) och vi når vad som ser ut som slutet av isen. Vi vänder neråt, då vi vet att vi fortfarande har minst 2 timmar tillbaka till bilen. Väl tillbaka där vi började vid botten av leden, slår den där häftiga tanken oss att det förmodligen aldrig någonsin tidigare befunnit sig någon människa där vi just varit. Det var nog helt enkelt meningen att vi skulle fortsätta hit in, skam den som ger sig.