Kategori: Uncategorized

juli 3, 2018

   Ännu ett högtryck och en möjlighet att göra en tur som länge funnits med på ”att-göra-listan”. Arête Kuffner leder dig efter en lång men fantastisk rygg mellan Italien och Frankrike upp till toppen av Mont Maudit (4465möh), som förövrigt betyder det förbannade berget.

 

Eftersom Aiguille du Midi liften är under reparation fick vi ta oss över till Italien och upp till Ponte Helbronner istället. Den Italienska sidan av massivet är kanske också den vackraste så det passade alldeles ypperligt. Från liften väntar en kort glaciärvandring till foten av ryggen (Arete Kuffner) som man kommer upp på genom en brant snöränna. Väl uppe på ryggen kunde vi snabbt ta oss till kvällens sovplats, Bivouac de la fourche. Det är en liten plåtstuga som inte är större än nödvändigt men inte mindre mysig för det, byggd på en luftig plats med utsikt över hela morgondagens klättring. Som tur var så var det också bara vi två så vi slapp trängas där och kunde under hela eftermiddagen/kvällen spana in turen ordentligt och ladda energiförrådet, och sedan försöka somna så tidigt som möjligt för att vakna igen 03:00.

 

Efter att inte ha varit uppe på höjd allt för mycket tidigare vaknade vi båda med huvudvärk, men kämpade oss upp ändå och efter lite frukost och rörelse så kändes allt bra igen, trots att vi var nära att vända hemåt igen. Att klättra genom pannlampans sken för att sakta se solen krypa upp i horisonten är något man aldrig kan bli less på, det är verkligen en speciell känsla av att vara ensam och omgiven av giganter. Klättringen längs Kuffner Arête är varierad mix/snö men innehåller för det mesta brant snöklättring längs den luftiga ryggen. Många platser är svåra att säkra, och man får gå efter principen av att hoppa på varsin sida av ryggen för att hindra ett eventuellt fall. Vi hade perfekta förhållanden med perfekt Névé (frusen snö). Efter att klättringen gått fint kunde vi 4,5 timmar senare stå på toppen av Mont Maudit och se ut över Mont Blanc, närmare än någonsin tidigare. Men man inser också att vi har en bra bit kvar innan vi återigen är nere. Vi ska fortfarande ner för både Mont Maudit och Mont Blanc du Tacul och sedan över glaciären tillbaka till den Italienska sidan igen. På glaciären var värmen olidlig och sista backen kändes oändlig, men därefter smakade kaffet och glassen extra gott när vi äntligen kom fram. Väl tillbaka i Chamonix känns det lite extra roligt, att nu blicka upp mot toppen och inte bara se ett berg som heter Mont Maudit utan också minnas tillbaka till den här magiska dagen.

 

 

 

 

 

 

juni 1, 2018

Många är gångerna man fått höra om klättringen i det beryktade “Bohuslän”. Vi har fått bilden av ett paradis för sprickklättraren, med lätta approacher, idylliska miljöer och fantastisk granit.
Det har dröjt ända till nu innan vi själva fått uppleva detta “Bohus-fenomen”, under nästan två veckor av makalöst väder har vi verkligen hunnit testa på allt vad klättringen i Bohuslän kan erbjuda, och vad har vi egentligen kommit fram till, slår det våra egna “hemmaberg” i nordnorge på fingrarna?

 

 

Först lite matnyttig information för dig som klättrare som kanske funderar på att besöka Bohuslän!
“Bohuslän” inom klättervärlden syftar oftast till det område av Bohuslän som kretsar kring Brodalen/Lysekil upp till Strömstad, där den största koncentrationen av klippor ligger kring Brodalen.
Området består av många olika relativt små klippor till absolut största majoritet innehållande naturligt säkrad sprickklättring (tradklättring). Det är en stor fördel att ha tillgång till bil, eller åtminstone cykel om du planerar att besöka området, då många av klipporna har relativt stora avstånd emellan sig (upp till ca 20km). Boende går lätt att lösa på någon av de olika campingarna, eller genom Bohusläns Klätterklubbs klubbstuga, antingen via tält eller direkt boende i anläggningarna.
Klätterförare för området finns att köpa på Tempo (mataffär) i Brodalen, där det även går att fylla på med nödvändig klätterutrustning. Det finns större mataffärer, kaféer och bekvämligheter att tillgå i Lysekil för den som önskar.

Var noga med att kolla på accessdatabasen innan vilka klippor som är tillåtna att klättra på, vart du ska parkera osv. Denna hittar du på http://access.bergsport.se/

Åter till det viktigaste: själva klätterupplevelsen, hur var den, lever den upp till ryktet?
Bohuslän levererade under vår vistelse idylliska förhållanden i nästan 10 dagars tid, grönt, varmt(lite för varmt) och i princip folktomt gjorde att vi kunde klättra ett 30-tal leder i blandade grader. Det fina med klättringen här i Bohuslän är enkelheten, du kan approacha klipporna på några minuter i bara flip-flop om du känner för det. Här kan du verkligen pressa din kapacitet, då många leder är välsäkrade och relativt korta (sällan mer än 30m), konsekvenserna är därmed inte lika höga som uppe bland bergen. Svaret är ja, det levde verkligen upp till förväntningarna och är ett måste att besöka för att testa dina tradkunskaper, och för en snabb utvecklingskurva inom den naturligt säkrade klättringens värld. Om det slår Nordnorge på fingrarna, det törs vi inte riktigt hålla med om, men de delar på en väldigt trång prispall.

 

Nedan följer en osorterad topp 10 lista, som råkade bli en topp 12 lista av de finaste lederna vi klättrade.

  • Bergkirstis Polka, 6- , Svaneberget
  • JumJum, 7-, Vettekullen
  • Granitbiten, 7-, Skälefjäll
  • Villskudd, 6-, Välseröd
  • Bagatell, 6+, Galgeberget
  • Pyspunka, 7, Lilla Galgeberget
  • Slåttermaskinen, 6, Björkberget
  • Eldprovet, 7-, Hallinds Klack
  • Hot N Tots, 6, Skälefjäll
  • Birgers Borst, 6+, Välseröd
  • Prisemaster, 6-, Hallinden
  • En liten bit granit (avsluta m Hassan Chop), 6, Skälefjäll
Sofie in action på Hot´n Tots (6), Skälefjäll
Alex på en liten bit granit, med Hassan Chop avslutning. Hassan Chop (7+) är en väldigt fin led i sig i det renskurna diedret.
Favorit 6- leden, Bergkirstis Polka , Svaneberget
Kväll vid tältet
Firar ned i idyllen, Galgeberget.
The glamping life.
Sofie in action på Pettson (6), Skyggeberget
Enda dagen med moln på himlen, törs vi säga att det var skönt med svalkan? Nedfirning från Vettekullen.
Bagatell, 6+, Galgeberget

     

 

maj 29, 2018

Så kom dagen som varje år infaller med både sorg och förhoppning-  den sista skiddagen för säsongen.

Det är alltid vemodigt att ta av sig pjäxorna vid bilen och stänga takräcket för sista gången. Speciellt om man precis haft en fantastiskt fint åk i härlig vårslush. Glassen väntar eftersom att vårvärmen väckt glassmagen till liv efter vinterdvalan, kanske är det så varmt att ett dopp i havet lockar?  Dagarna är långa, nästan midnattsol igen och bergstopparna är vackrare än någonsin.

Det är väl alltid tråkigt att säga farväl, oavsett vad det gäller i livet? Speciellt med tanke på hur länge det är till nästa gång man får dra på stighudarna, skruva in isskruven eller studera snöprofiler. Man minns liksom tillbaka på allt det man hade tillsammans, vintern och du. Många minnen att spara i minnesbanken tills det är dags att stämpla ut för alltid.

Årets sista topptur för oss båda gick till Ippochokka. Ett berg väl värt att besöka för att åka den fina rännan i bild. Det är dock bara värt om vägen upp dit är farbar, vilken den är sent på säsongen, perfekt vårtur med andra ord!
Sofies näst sista topptur gick till Jiehhkkevarri, det högsta berget i Tromsö/Lyngen.

Men i år var det lite av en lättnad att få ta av sig pjäxorna och stoppa in skidorna i förrådet om du frågar oss. Vintern har varit kall, mörk och hård. Någon skidåkning har det inte varit tal om, snöfattigare år kan man få leta efter. Det har däremot varit optimala is – och alpina klätterförhållanden, så vi har varit extremt nöjda med vintern, vi törs nog säga att det är något av det bästa på länge. Alla kalla korta, mörka dagar på någon is i abisko-området, toppturer i många minusgrader och stenhård snö gör dock att sommaren känns mer välkommen än någonsin, och det måste man väl få säga, trots att man är vinterälskare innerst inne?

Tack för i år vintern, vi ses snart igen. Tills dess skall vi passa på att njuta av sommarens härligheter, och vi har redan haft en rivstart!

Vi har rivstartat sommaren med pangväder i Bohuslän!

 

april 23, 2018

Winter from Alexander Nordvall on Vimeo.

Små inblickar i vår vinter. Isklättring, skidåkning och vinterklättring i Nordnorge & Abisko.
Stetind, Kuglhorn, Lyngen, Senja, Breitind, Sfinxen, Stora blå, Riddonjiira, Kaisepakte, Spansdalen, Söylefossen, Henrikafossen.

april 22, 2018
Sofie någonstans i Ellendalen, Lyngen.

Det blir sällan som man tänkt sig, som vi sagt så många gånger förr. Det är också lite av charmen med allting, man vet liksom aldrig riktigt vad som väntar, det skapar kontraster i tillvaron oavsett vad det handlar om.
Senja & Lyngen är platser som har möjligheterna att ge dig som vistas där gott om kontraster, dels fysiska men också psykiska. Vårt senaste besök på superön Senja innehöll definitivt båda delar.

I vanlig ordning slog vi upp tältet sent på kvällen på samma plats som förra gången, med den stora skillnaden att snön nu var blöt och regnet smattrade mot tältduken, inte längre 18 minusgrader iallafall.
Morgondagens planer var att klättra en led på samma berg vi klättrade förra gången, nu dock en lite svårare led vid namn The Trolls, M5 -250m.
Klätterhumöret är inte på topp när regnet fortfarande smattrar mot tältduken då klockan ringer, men motivationen återfinner sig alltid så fort man tittar ut och ser alla spetsiga aggressiva bergstoppar som omringar en. Dagen är igång, och vi kämpar oss igenom en plågande anmarsch i midjedjup blötsnö i 1 timme innan vi kan börja klättra. Regnet öser fortfarande ner, men vi ger det ett försök och tar oss 3 replängder upp innan vattnet blandat med spindrifts från toppen får oss att ifrågasätta vad tusan vi pysslar med. Meningen är ju trots allt att det ska vara roligt, men så var inte fallet i just denna stunden så vi bestämde oss för att vända ner. Inatt hade vi dessutom bokat boende på Senja Lodge, vilket lockade våra frusna själar ännu mer att komma ner.

Det är alltid lika trevligt att komma in till Senja Lodge, laga en god middag och slå sig ned i biblioteket med en av många intressanta klättertidningar och planera för morgondagens äventyr.

Finväder, men ostabila snöförhållanden sa prognosen och våra lavinhjärnor. Typiskt problamtiskt när snötäcket hamnar i en sorts övergångsfas mellan vinter & vår,  regn och värme är inte bra för snön, punkt slut.
Därför valde vi en tur med möjlighet till säkra vägval, Store Hesten. En riktig klassiker som vi inte hunnit besöka. För ovanlighetens skull fick vi sällskap av många andra topptursentusiaster vilket vi är högst ovana vid. Intressant tyckte vi, att få se hur folk agerar med tanke på förhållanden och väder. Sagt och gjort, på väg till toppen ser vi en åkare från toppen välja en högst vågad linje ned, ingenting hände dock. Tills nästa person hoppar in i rännformationen bredvid. Lavinen är ett faktum och vi observerar noga hur personen försvinner i molnet av snö. Vi börjar båda knäppa fast hälarna för att snabbt kunna glida ned till käglan, till vår stora förvåning hamnar personen aldrig under snön, efter att ha färdats cirka 400m. Personen kan dessutom åka därifrån utan problem. Alltid lär man sig något nytt tänker vi, och fortsätter våran tur med många frågeställningar till folks beslutsfattande där ute. Hur kan inte fler dödsfall ske?!

Ännu en dag mot sitt slut, för en till kväll med chips och god mat på lodgen. Tittandes på kartor och bilder för inspiration till nästa vinters klätterturer. Vi har kommit fram till att det är slut med klättringen nu, det har blivit alldeles för varmt. Istället siktar vi in oss på att nå den högsta toppen på Senja – Breitind.
Med hjälp av återfrysningen på natten kan vi säkert ta oss upp för det branta innan det blivit för vamt. Toppen är ingen rekommenderad skidturs-topp, men desto mer en fin kombination av topptur, kamvandring och en makalös utsikt. Snabbt var det gjort, och under tiden hann vi också bestämma oss för att packa ihop och dra oss vidare till vårt absoluta favoritställe – Lyngen.
Planen var att under morgondagen ta oss upp på Lyngens högsta topp – Jiehkkevarri.  Mer om det längre ned.

Blöta och irriterade på väg upp för The Trolls-Kyle , Senja.
Denna bilden sammanfattar känslan och vädret ganska väl. Spindrifts och snöblandat regn. The Trolls,Kyle – Senja.
Toppen av “Store Hesten”.
Vi passade på att plocka några omkringliggande toppar i det fina vädret. Några av Senjas många toppar i bakgrunden.
Sofie svettas med Mefjorden i bakgrunden, påväg till toppen av Senjas högsta berg – Breitind.
En enkel men något exponerad ryggvandring på cirka 300höjdmeter leder upp till toppen.
Toppen av Breitind, magnifikt!
Delar av ryggen och Alex. Breitind, Senja.

 

 

 

Vi nådde Lyngen på eftermiddagen, och tänkte ta en natt i tältet, men bestämde oss bara för att helt enkelt sova i bilen istället. Osäkerheten kring snöförhållandena här gjorde oss osäkra, hade det frusit under natten, skulle vi hinna ned innan det blev lavinfarligt igen?
Frågor som alltid är svåra att besvara, och vi gjorde upp en Plan B ifall att vi skulle ångra oss på morgonen. Gryningen kom, och känslan i magen sa: Nej, det är för mycket ni inte vet, gör något annat.
Så vi tog Plan B, vilket inte var så pjåkigt det heller, ett besök på Sfinxen djupt inne i Ellendalen. En topp som kräver klättring för att nås, vilket vi ju uppskattar hemskt mycket.
Solen gassade hela dagen, och Lyngen visade återigen vilken storslagen plats det är med vad som känns som riktiga berg, glaciärer och en stor gnutta äventyrskänsla. Skidåkningen var inte den bästa (väldigt vindpåverkat eller skare), men det var en mycket fin dag för det, och vi hittade förmodligen den bästa lunchplatsen vi någonsin har haft på toppen av Sfinxen.

 

Alex på toppen av Sfinxen , Lyngen
Sofie på väg upp längs den branta kammen mot toppen av Sfinxen.
Raska steg på Steindalsbreen, Nallangaisi i bakgrunden. Lyngen.
Sofie skådar beskådar Nallangaisi, en topp vi väntar på att besöka. Gärna via någon av dess vassa ryggar.
mars 18, 2018

Vad ska vi göra, hur är vädret, vart ska vi åka? De vanliga frågeställningarna som rabblas under morgonen dagen innan man blir ledig. Vi skriver ned alternativen för att sakta men säkert komma fram till ett resultat enligt uteslutningsmetoden. Isklättring där, alpinklättring där, skidåkning där. Tillslut kommer vi fram till två heldagar alpinklättring på ön Senja, 4 timmar ifrån Abisko. Vi planerar att åka samma kväll efter jobbet och slå upp tältet på första bästa plats mitt i natten. Bilen måste packas färdigt och allt handlas innan avfärden och jobbet, det är stressigt.

Klockan är 01.30 när vi svänger in på en liten skogsväg någonstans på Senja. Termometern visar minus 16, ovanligt kallt för att vara så nära havet, det kommer bli en huttrande natt eftersom sovsäckarna bara klarar runt -8. Vi somnar snabbt och huttrar oss genom natten, och vaknar direkt solen börjar skina på tältet kl 07.
Vi försöker värma igång genom lite joggning men det är riktigt isigt ute, en snabb frukost och in i bilen och värmen.
Vi åker ut mot bergen för att reka och försöka hitta någon linje att klättra som ligger nära vägen, ju fler väggar vi passerar desto mer förvirrad blir vi – det är klätterbara linjer överallt! Vi har inga beskrivningar överhuvudtaget, utan går bara på magkänslan vilket bidrar till känslan av äventyr.
Tillslut faller valet på en liten tunn is som sträcker sig upp till en hylla som sedan avslutas med ett brant isfall på toppen, det är dessutom väldigt nära vägen – perfekt för dagen.
Vädret är perfekt och redan 15 minuter från vägen står vi vid foten av leden som ser minst sagt njutbar ut. Rolig tunn is, blandat med snö och klippa leder oss 200meter upp till botten av isfallet på toppen. Solen skiner där uppe och vi undrar om det ens är i skick att klättra. Isen visar sig vara perfekt, Sorbét som det kallas, det är kanske en av de få gånger som vi lyckats pricka in sådan härlig is.
Vi når toppen och springer sedan ned till bilen där vår vän Kalle väntar på att hämta upp oss. Inatt sover vi inte i tält, utan har bestämt oss för att ta in på Senja Lodge för att få lite värme efter nattens huttrande.
Mysigare plats att bo på under vistelsen på Senja går inte att finna och vi lagar en rejäl middag och tittar igenom ledbeskrivningarna inför morgondagens uppdrag. Vi upptäcker också att den led vi scoutat och klättrat under dagen blev klättrad 2012, och fått namnet The Shelf , 300m WI4+.
Imorgon bestämmer vi oss för att gå till foten av berget Kyle, som skall vara perfekt för lagomt långa alpina klätterleder på ca 200m i varierande grader. Vi bestämmer oss först när vi tittat på väggen på nära håll för att köra på en led som heter Stormbringers, 200m, M4 som ringlar sig upp till en liten topp till höger om Kyle och “Kyles Keyhole”.
Det visar sig vara en fantastiskt trevlig klättertur som får avrunda den här turen till Senja. Kalle hämtar återigen upp oss där vi blev lämnade och vi rullar nu tillbaka de 4 timmarna mot Abisko. Det är fascinerande hur 2 dagar kan kännas som en vecka av ledighet, förmodligen för att man fyller dagarna med något värdefullt.

 

Tidig morgon, frukost in the making.
Dagens första led, den tunna isen lite till höger i bild, som avslutas med isfallet i solen. The Shelf.
Nära vägen. Skönt tycker vi, för en gångs skull.
Sunshine vid starten av leden!
Sofie på första replängden. The shelf
Ett härligt alpint ankare.
Smile to the camera!
Toppfallet, Sorbé!
Fint är ordet, på väg ned från toppen!
Dag nummer 2, nedanför Nordväggen på Kyle! Vår led går till den spetsiga toppen i bild!
Magnifik utsikt på approachen!
Första replängden, finns inget bättre än frusen mossa!! Stormbringers
Klippa, sista biten till toppen! Stormbringers
Summit!
Stormbringers!
What a view! Senjahopen är byn nere i fjorden.
Sofie förbereder repet för att fira ned och hem.
mars 3, 2018

      26 Februari, ett datum som för oss båda innebär något speciellt eftersom det är VÅR födelsedag. Den här gången var det den 25:e respektive 26:e födelsedagen i ordningen och vi har två dagar ledighet att utnyttja med pangväder i Norge – kan det bli bättre förutsättningar?

Vi har båda grubblat lite över vad vi skulle vilja göra på vår födelsedag den här gången, eftersom vi sällan egentligen varit så brydda om att fira det desto mer. I år skulle det bli annorlunda kände vi nog båda två, så vad ville vi helst fylla dagen med?
Vila, tårta, en härlig promenad i solen, en god middag, vin, en fest? Det vore kanske det mest logiska att göra egentligen, det är väl så man firar?
Vi kände nog inte riktigt så, vi ville ju ut på något storslaget äventyr där ute på någon bergssida någonstans, då smakar middagen och vinet betydligt bättre efteråt dessutom. Så blev det, och vi bestämde oss för att köra till Kuglhornet i Efjord på vår födelsedag istället där vi skulle klättra Östkammen till dess topp. Tidig morgon i vanlig ordning, utan frukost på sängen (trots födelsedag) och stabila minus 28 grader vrider vi igång bilen och fräser över till Norge.
Kl 09 är vi nere på parkeringen vid Kuglhornet, solen har börjat lysa på topparna sedan en tid tillbaka, värmen ökar och vinden är obefintlig – jäklar vad bra det känns.

Approachen går fort i bara storskor eftersom det är stenhårt överallt, det tog oss 1.5 lugna timmar upp till starten av klättringen, pratandes i telefon emellanåt för att ta emot gratulationer.
Synen av den sylvassa kammen får det att suga till i magen precis som förra gången vi var här för några år sedan, den gången på sommaren.
Vägen till förtoppen går fort fram på den hårda men väldigt branta snön, vi klättrar löpandes hela vägen. Där börjar sedan det riktiga äventyret, den riktigt vassa kammen.
Det ser ut som att första replängden blir en väldigt väldigt exponerad travers på snö/is utan desto större möjligheter till att placera några säkringar.  Väl förbi det cruxet återgår man till solsidan och förvånansvärt torr klippa med lite isiga sprickor där isyxan agerar jam. Vi hade egentligen ingen beskrivning utan körde bara på känsla och ville hålla oss uppe på ryggen så mycket det bara går , vilket förmodligen visade sig vara en något svårare väg, men däremot väldigt spektakulär. Det fortsätter med mixad klättring i drygt 2-3 fulla replängder med några hak som faktiskt visade sig vara ganska tekniska med stegjärnen på. Till slut kommer vi fram till sista replängden under den stora stenen på toppen. Första diedret är kanonfint och isfyllt med lite frusen mossa, medan det andra hörnet är helt torrt. Det är väl det som är mixad klättring, ena sekunden is, andra sekunden torr klippa? Vi tog oss upp på det knottriga svaet med stegjärnen på och kunde sedan återigen blicka ut i det magiska norska landskapet från toppen av Kuglhornet. En magisk födelsedag, och ännu var vi bara halvvägs igenom den, nu skulle vi köra tillbaka till Abisko för vin och middag på Abisko Mountain Lodge.
Totalt tog turen oss lite mindre än 7 timmar, bil till bil.

Klättring i solsken på torr klippa, annat var det på skuggsidan. Observera att Alex till och med tagit bort ena handsken.
Obligatorisk Kuglhorn-bild. Kammen gör sig inte riktigt rättvis på dessa bilder, den är betydligt längre än den ser ut.
Den väldigt exponerade traversen på snö/is.
Äntligen förbi den exponerade traversen. Blocket på toppen av kammen är förmodligen samma storlek som två friggebodor, för att få lite perspektiv.
Toppbild! Svårt att välja åt vilket håll bakgrunden ska tas.
Alex valde att ta sin toppbild med Stetind i bakgrunden.
februari 14, 2018

 

Läs mer om besöket i tidigare inlägg.

STETIND from Alexander Nordvall on Vimeo.

februari 10, 2018
Stetind sett från Halls förtopp. Som Slingsby sa “The ugliest mountain I ever saw!”, vi kan inte hålla med. 

Ännu en dag, och ännu en gång där målet med dagen framförallt är att komma hem, men där sekundära förhoppningen är att stå på vårt favoritberg Stetind. Denna gången ett vinterbesök, som vi gjort tidigare, men då vänt efter mysosten för att det var så förbaskat mycket snö. Det här året hoppas vi på att nå toppen för nu vet vi med garanti att det inte är mycket snö eftersom det är det enda vi inte har här uppe.

Vi ogillar att starta supertidigt om det inte behövs, så vi tog en ganska lugn morgon för att förhoppningsvis hinna nå toppen precis lagom till solnedgången. Stetind är inte supernära Abisko, då det tar drygt 2 timmar att köra dit enkel väg, så vi befann oss på parkeringen relativt sent.

Väl framme ser vi till vår glädje att det är snö ända nere vid parkeringen, vilket sparar oss magiskt mycket tid på vår färd uppåt, trodde vi. Ju brantare det blir, desto mer uppenbart blir det hur orimligt hårt och isigt det är överallt, och vi har inte heller med oss våra skarjärn – vi inser ganska snabbt att det kommer bli en kamp att bara ta sig till Halls Förtopp. Vi kämpar på, 1 steg framåt 2 steg bakåt, men till vår förvåning tar vi höjdmeter. Ovan trädgränsen möts vi av otroligt kraftiga byvindar som är omöjliga att färdas emot. Vi omvärderar planen men tänker att det inte innebär någon högre risk på något sätt utan bara en ännu kämpigare väg mot toppen, så vi krigar vidare. Stundtals är det så isigt att vi måste ta av skidorna, och sista biten till Halls förtopp fick vi traska med stegjärn.

Väl uppe på Halls förtopp, 3 timmar efter starten från bilen och en väldigt hög energiåtgång laddar vi om för sista biten till toppen, den fantastiskt exponerade kammen och mysosten? väntar.

På grund av bristen på snö och en del regn emellanåt så är de alpina förhållandena i området helt fantastiska just nu, klippan är blästrad av snö och is och erbjuder fina placeringar för både yxor och stegjärn. Snöbristen gör också att du inte måste skotta dig fram till varenda spricka för att kunna placera säkringar.

Utan mycket snö är vägen längs kammen lätt att urskilja, och du kan snabbt ta dig framåt med löpande mellansäkringar. Fingertraversen pitchade vi, välsäkrad och rolig klättring för några få meter, det var fortfarande något tunt med is/snö på svaet så man fick välja sina fotsteg med omsorg. Solen badade oss i ett guldlikt sken, smilbanden drog lite i kinden och vi märkte också att vinden som tidigare höll på att blåsa omkull oss på vägen upp nu inte existerade överhuvudtaget, allt är så bra det kan bli.  Väl förbi cruxet är det en snabb väg till toppen längs den då bredare kammen, bara en liten kort passage med klättring innan du kan springa till toppen. Väl där uppe tappar vi som vanligt hakan av den obeskrivligt mäktiga utsikten tillsammans med ljuset från solnedgången, precis som vi hade planerat! Vinden och isen på vägen upp var kanske naturens sätt att styra våran timing tänkte vi och njöt av dagens sista ljus.

Alex på cruxet “fingertravsersen”, eller vad det nu kallas..
Sofie redo för ryggen, badandes i guldigt solsken – livet!
På väg ner igen, det är lite svårt att slita sig från toppen när det ser ut så här.
Sofie firar ned från Mysosten.
Inkytning på Halls Förtopp, här blåste det fortfarande rejält.
Vidderna. Ljuset. Äventyret. LIVET
Sofie på det korta cruxet innan sista biten till toppen. Utsikten bjuder upp till dans.

Ett glas vin och en god middag hemma är verkligen grädden på moset, nu sover man gott.

januari 23, 2018

Medan vi för tillfället är strandade hemma i Abisko då bilen valt att strejka i de stränga minusgraderna passar vi på att skriva lite om isklättermeckat Spansdalen. Bilderna är från en ledig dag i Januari som vi spenderade i dalen. Vi  packar bilen efter en stadig frukost och rullar de 1 ½ timmarna över till norska sidan för en dag fylld med isklättring, som vanligt är förhoppningarna på topp även fast dagsljuset är högst begränsat. I en smal dal bakom det omåttligt populära berget Spanstind norr om Bjerkvik ligger ett paradis för isklättraren – Spansdalen.
Här finner du leder från 1 till 7 pitcher långa, i grader som passar alla smaker och med approacher som varierar från 15 minuter till 1 ½ timme. Du kan till och med välja om du vill klättra på solsidan eller i skuggan. Det mest populära fallet heter Henrikafossen, en 7 pitcher lång WI4 (om du väljer den lättaste vägen). Det är bokstavligen ett hav av is och en ren njutning att klättra.

Bästa perioden för ett besök får nog ses under februari och mars, för att kunna utnyttja dagarna till max!
Ni finner en hel del information i isklätterföraren för Norra Lappland som jag länkat till i slutet av sidan.

 

 

 

 

 

Inledande branta linjer på henrikafossen.
Ett annat fall i dalen, nära vägen!
Ännu en ny linje, här fann vi lite mixat och trixande.
Fördelen med is, repelleringen är väldigt smidig, och du behöver sällan lämna några spår överhuvudtaget. Det gillar vi!

( http://kiwiclimber.se/iceclimbing/iceguide/iceguide.pdf )