Den Sovende Dronning

april 15, 2019

Många är gångerna du passerat denna nordsida i gryningsljuset, på väg mot andra äventyr, och ständigt häpnas du över dess skönhet. Ingen har väl undgått vyn ifrån huvudgatan i Narvik, “Kongens Gate” där Dronningens profil tydligt träder fram som en vakare i fjärran. Jag minns tydligt hur jag för första gången körde längs E6 söderut, och kom in i Håkvik där berget verkligen visar sin storhet, problemet då var att jag inte hade en susning om vad det var för berg.
Sedan dess har jag & Sofie besökt många av de omkringliggande fjälltopparna, både sommar & vintertid – men jag har aldrig stått på toppen av Den Sovende Dronning. På något underligt vis har det blivit så uppenbart att jag borde ha varit där, att jag insett att jag inte vill besöka toppen om jag inte kan göra något vackert och minnesvärt av det. I höstas var första gången jag stod rakt nedanför denna nordsida, med Dronningens tydliga blick (ögat) sneglandes rakt ned på en – berget känns verkligen levande, mer än något annat berg, kanske just för att det kallas Den Sovende Dronning, vad vet jag. Jag hade tidigare hört talas om “Ögat”, ett brantåk som tar en tydlig linje mitt på fjällets nordvägg. Vad som däremot fångade mitt intresse när jag stod och såg upp på den stora väggen var den uppenbara linje som skär tvärs igenom hela facet, och vad som bildar “pannbandet” på Dronningen. Jag frågar mig själv, varför heter det “Pannbandet”, Drottningar bär väl ändå en Krona? Sedan dess har jag inte kunnat undgå att se hur denna linjen växer fram mer och mer för varje dag som går, på väg hem från jobbet, varje dag. Tillslut fick jag också se den i gryningsljuset, när solen äntligen återkommit till regionen – och då visste jag att det vackraste jag kunde åstadkomma var att lämna ett märke på den så tydliga estetiska linjen – Pannbandet.

I förrgår var jag åter på platån under nordväggen, med Dronningens öga sneglandes på en, den här gången på en observationstur tillsammans med vår gode vän Kaj och min barndomsvän Anton. Förhållandena var fantastiska. Jag insåg att det var dags, och bestämde mig för att göra ett försök dagen efter, innan jobbet.

Klockan 07.15 startade jag och Sofie ifrån parkeringen nere i Håkvikdalen. Sofie följde med och åkte “Slöret” samtidigt som hon då kunde se åket nedifrån. Jag fortsatte målinriktat mot toppen, samtidigt som topparna runtomkring sakta doldes i moln, orolig att mitt försök skulle bli förgäves bad jag till Dronningen på vägen upp “håll dig öppen, håll dig öppen.. ” – det må låta som en saga, men det var den enda fjälltoppen som inte täcktes av moln. Jag tog det som ett tecken på att jag var välkommen upp, och att tiden verkligen var inne.
Jag siktade på en snabb väg mot toppen, och valde därför att ta mig längs västryggen direkt upp, vilket gick smidigt då ryggen var hård och avblåst -perfekt för stegjärn och isyxa. 2 timmar och 15 minuter tog det till toppen, så jag behövde inte känna någon som helst stress med att ta mig ned. Det tog ett tag att finna insteget, men jag lyckades hitta en lucka där jag kunde fira mig in med hjälp av en bollard. Jag kände på snön, tittade ned i åket och fick direkt ett lugn – det här kommer gå vägen. Några minuter senare stod jag redo med skidorna, men när jag spänner den sista pjäxan går plötsligt snöret till det övre spännet av… värre timing kunde det inte ha! Som tur är var man förberedd -lämna aldrig “voile strapsen” hemma. Pjäxan fick lite mjukare flex än med snöre, men gott nog för att säkert kunna åka ned. Jag lät mig inte tappa fokus, utan fortsatte i vanlig ordning men med en “strapad” högerpjäxa. Första svängarna är alltid de läskiga, precis som när du ska hålla ett tal – sedan kommer du in i det och allting bara flyter på. Snön var perfekt, och åket långt. Jag njöt, trots den stora exponeringen och fatala konsekvenserna, jag visste ju att det här går vägen.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 1 =