Nu är det dags att ta tag i bloggandet igen och uppdatera er om vad vi sysslat med den senaste tiden, för det finns en hel del att berätta. Sen sist har vi hunnit spendera ännu mer tid bland Narviksfjällen, i KANON(!!)väder. Högtrycket som låg stadigt över hela området i samspel med ett mestadels stabilt snötäcke gav oss möjligheten att uppleva några fler av områdets godbitar. Däribland Partisanleden (separat inlägg kommer), Storsteinsfjellet 1893möh  (Narviksområdets högsta) med flera. 

Med längre dagar och den suveränt lättillgängliga åkningen som finns i området kunde man till och med unna sig att kliva upp lite senare än vanligt, och ändå få en stor dag bland bergen. Den största fienden under dessa dagar var givetvis solen, som lös med full kraft och snabbt skapade instabilitet i överhängande faror, vilket gjorde att man fick välja sina turer därefter.  Citerar Jimmy Odén, “det finns alltid bra åkning att finna, bara man vet vart man skall leta”. 

Storsteinsfjellet kräver under störra delen av vinterhalvåret två dagar för att nå toppen. Vi valde att bo några nätter i Lossihyttan, en otroligt välutrustad och lyxig stuga – rekommenderad! 
Anledningen är den långa approachen in till fjället, som kräver cirka 12 kilometer skidrandes in längs en bilväg till Lossihyttan. Därifrån är det i sin tur ungefär 7 timmar till toppen och tillbaka till stugan. Sent på halvåret tinar dock vägen fram till strax nedanför stugan, och då blir det istället möjligt att nå toppen på samma dag. Fjället kräver dessutom kunskap om glaciärfärdsel, då det är en stor sprickrik glaciär med en mer och mer framväxande bergschrund att ta sig över, speciellt under senvåren. 
Sista biten mot toppen nås via en toppkam, som gärna säkras med någon snösäkring och klippsäkring, alternativet är att klättra mitt i det branta snöfältet som går ned från toppen, sällan ett bra alternativ enligt oss.