Vidare från Tarfala och hemmafjällen tyckte vi att det började bli dags att ge Lyngen ett nytt ärligt försök, då vi alltid lyckats sammanstråla med totalt värdelöst väder… Men denna gång såg prognoserna till vår glädje ljusare ut än någonsin. Vi tog vår chans att planera in en tur mot Store Lakselvtind, vilket visade sig bli ett klockrent beslut. 

Lavinförhållandena optimala, pudersnön var kall nästan hela vägen ner mot havet och solen hotades inte av ett endaste moln. Efter en grötfrukost och dubbla lager solkräm var vi redo. En tur som man sällan är ensam på denna tid på året, men vi fick ändå äran att lägga de första spåren upp mot Tomas Couloir, som leder dig till inget mindre än, The Square of Heavenly Peace. Och ja, det är lika vackert som det låter. Ett Glaciärlandskap med bergstoppar som sticker upp omkring en, inte en enda vindpust och tystnaden.

Den toppen som kändes mest lockande var helt klart Store Lakselvtind. För att nå toppen krävs klättring upp i en ränna, som sedan avslutas med en kortare kamvandring med någon klätterpassage till toppen. Efter att ha spanat in en rätt grym utsikt gick vi ner i rännan igen och tog på oss skidorna för att få ta de första svängarna ned i den fluffiga något branta rännan (40-45grader). Magiskt är ordet. Dagen fortsatte med att besöka samtliga omkringliggande toppar, det gäller att passa på när dessa förhållanden ges, orolig för att det kommer dröja år innan något liknande inträffar igen. 

Ca 2000 höjdmeter och massor av fina svängar senare begav vi oss (lite motvilligt) ner igen, mot en stor middag och en koselig natt i vårt nya sätt att bo och leva – husvagnen.

Efter solsken kommer stormen, denna gång i både vind och snö vilket gjorde att den fina snön på många platser blåste iväg, och gjorde andra sluttningar farliga. När vädret inte är helt optimalt för öppna ytor kan det passa utmärkt att stänga in sig i en couloir där både sikt och skydd från väder erbjuds. Denna ränna hade vi spanat in ett år tidigare från norra Lyngen halvön ovetandes om att det var “The godmother of all couloirs” det rörde sig om. 5km traskandes längs strandkanten tog oss till botten av rännan som såg minst sagt inbjudande ut, men ju närmare vi kom desto mer skymtade mängder av spindrifts rinna som vattenfall ned i rännan på grund av den hårda vind som stundvis rådde i fjorden. Vi tog snabbt bort hudarna och vände klacken hemåt och tog oss dom 5km tillbaka till bilen. 

I samband med lite bättre väder till nästa dag så planerade vi för en tur innehållande både skidåkning och klättring. Sågbladet heter toppen och det är inga frågetecken i hur den har fått sitt namn. Efter att gått in i en dal når man foten av en sprickrik glaciär men med en fin platå att följa till Sågbladet, dock med seracer ovanför så vissa delar får man försöka vara så effektiv som möjligt på. Insåg också till vår glädje att snön hade varit skyddad från vinden från gårdagen och därav hade vi opåverkad pudersnö att vänta oss hela vägen ner från glaciären. Uppe från glaciären väntade en klättring upp för kammen innan vi kunde nå toppen, här krävdes rep, och även säkringar till vissa partier. På nervägen kunde man fira förbi de svårare partierna eller alternativt nedklättra tillbaka till skidorna som väntade vid början av kammen. 

Sedan väntade riktigt fin skidåkning ner för glaciären igen innan vi fick staka oss ut ur dalen. En riktigt fin kombination för dem som vill åt det bästa ur två världar.