I veckans början har vi hunnit med en hel del fin skidåkning i Lake Louise, speciellt efter ännu mer vitt guld anlände. Med läge nära både isklättring och skitouring är Lake Louise perfekt för oss. Därför har vi köpt något som heter mid week skipass till deras skidanläggning, vilket innebär att vi kan åka skidor här mån – tors. Genom det sparar man tusenlappar OCH slipper allt folk som vallfärdar hit på helgerna, win-win!

Även fast vi inte alltid är här så är det alltid skönt att ha den möjligheten. Är man sugen på en massa skidåkning, eller säger vädret att du bör hålla dig borta från turen du planerat för, då vet vi alltid var vi kan hålla till.

Lake Louise är en relativt stor anläggning, men trots det väldigt folktomt under veckodagarna (då vi är där). Det är en anläggning som har dels den typiska skogsåkningen som Kanada är känt för, men faktiskt några hundra fallhöjdsmeter riktigt högalpin åkning (brant och klippigt). För dom som tycker om parkåkning är den ständigt shapead, med allt från S till XL-hopp och rails. Från anläggningen går det att göra korta hikes, antingen med hudar, eller bara bootpacka för att komma dit ingen annan orkat.

Kort och gott, en anläggning som har det mesta, för de flesta. Sista bilden visar hur utsikten ser ut när det inte vräker ner snö.

Som sagt så blir det inte alltid som man tänkt sig, idag var en sådan dag.

Vi planerade isklättring, i ett fall som heter Bow falls. Eftersom approachen var lång så tog vi skidorna dit. Var under hela skidturen väldigt vindstilla och lugnt. Fram till några 100 meter från väggen då vi kommer ut på ett öppet fält och Alex säger ”det ser ut som att det brukar blåsa en del här” och syftar på hur snön har drivit. Sekunden senare träffas vi av en kastvind som nästan blåser omkull oss, både av chocken och kraften.

Vindarna som bara fortsatte därefter blåste så starkt att det stundvis inte gick att stå rakt. Det dröjde inte länge innan vi insåg att klättra på isen som nu nästan var inom räckhåll, skulle vara ett riktigt korkat beslut.

Väl tillbaka vid bilen kan vi trots denna vändning konstatera att:
1. Det fungerar så här i bergen, det är viktigt att bli påmind ibland.
2. Bow falls kommer inte att gå någonstans. Vi syns kanske snart igen.

Idag var isklättringen åter i fokus efter att ha anlänt till Lake Louise. Fallet visade sig ståtligt med 120 isiga metrar efter att man tagit sig över sjön med samma namn. Hade det inte varit så fantastiskt kul att isklättra hade det varit värt att ta sig dit bara för att stå och titta på skapelsen. 

Det är lite som ett lotteri att läsa om en tur i guideböcker eller beskrivningar på internet och få en viss uppfattning om hur det kommer vara, och sedan jämföra det med verkligheten. En sak man iallafall kan konstatera, på gott och ont, är att det nästan aldrig blir som man tänkt sig… 

Pineapple Express Iite, som stormen kallas, har dragit in med en massa snö tillsammans med värme och blåst här i BC och Alberta = det perfekta receptet för lavinfara de närmsta dagarna. Det innebär för vår del att undvika all lavinterräng ute på tur. Det gör såklart att man blir betydligt mer begränsad men ger också möjligheter att testa och lära sig mer om olika snötäcken, bra att ta vara på!
 
Utöver det så har vi hängt i Revelstoke en del och bland annat hunnit lära oss curling. En väldigt stor sport här, Kanada dominerar kraftigt i världen med drygt 1 miljon utövare (kring 5000 i Sverige). För er som är intresserade så har sporten spelats sedan 1500-talet, och uppfanns mest troligt i Skottland trots att Holländarna verkar vilja påstå att dem var först… Nu, slut på curlandet för ett tag och vidare mot isklättring/skidåkning i Alberta.

Det är efter första koppen med mörkrost som dagen verkligen börjar. Med det måste man väl kunna konstatera att kaffet spelar en väldigt central roll. Vill man börja dagen med fulkaffe (snabbkaffe)? Nej. Vill man börja dagen med massor med disk på grund av kaffet? Helst inte. 

Därför har vi länge spånat efter en långvarigare lösning, fram tills idag. Idag har vi införskaffat en tratt och kaffefilter. Vilket betyder att det blir möjligt att dricka gott pour-over kaffe, UTAN att betala ett dyrt pris (i form av disk) för det.

Nu, efter denna revolutionerande upptäckt känns livet faktiskt ännu bättre. Hoppas att det även kan hjälpa någon annan vilsen själ därute att bespara några sömnlösa nätter.

Förutom alla yatzi-turneringar så har det även blivit en hel del läsning om kvällarna:

Bland böckerna finns en del områdesspecifika guide-böcker. Det är alltid fint att besitta lite kunskap om de områden vi har att göra med, det gör även turplaneringen betydligt enklare. Med oss har vi också två utbildande böcker, ”Lavin säkerhet” och ”Mountaineering – The Freedom of the Hills”. Dessa böcker blir aldrig riktigt avklarade, det finns alltid något nytt att hämta eller repetera ifall någon fråga dyker upp. Det är givet att uppdatera hjärnan inför varje säsong genom att återigen ta en titt i dessa böcker. 

-Rogers Pass Uptracks,Bootpacks & Bushwacks (alldeles nyss utgiven, tar med allt det du behöver veta om detta fantastiska område)
-National Geographic 1974-års utgåva (Underhållning och historia i ett)
-Icelines Waterfalls of Canadian Rockies (Guidebok till isklättring i området)
-Ski touring in Rogers Pass (Äldre guidebok till Rogers, ett bra komplement, och en mer riskanalyserande bok jämfört med den nya)
-Lavinsäkerhet (Svensk utgåva av den kanadensiska lavinboken med basics du behöver veta om lavinkunskap. Vill du fördjupa dig finns det bättre alternativ)
-Mountaineering The Freedom of the Hills (En bibel, tar upp allt du kan tänkas behöva veta vad gäller klättring, navigering, träning, planering, väder etc.)

Finns även fler böcker med samma teman som inte fann sin plats i resväskan. Utfärd är ett exempel på en svensk kortare variant av bibeln, också läsvärd!

Vi har nu spenderat tre dagar i Rogers Pass, boendes på parkeringen för Rogers Pass Discovery Centre

Tre dagar med cirka 1300 fallhöjdsmeter om dagen, ca 40-50 cm ren pudersnö, skog, alpin terräng och till och med vårkänslor. Rogers Pass är verkligen en stor lekplats för de som älskar att ta sig ut i det vilda för friåkning och skitouring/skimountaineering. 

Detta ställe ska dock inte tas på det lätta, utan kräver extremt stor respekt. Rogers pass är ett pass, där både Trans Canadian Highway 1, och Canadian Pacific (järnväg) sammankopplar västra och östra Kanada med all nödvändig transport som kan tänkas. 
Dessa transportleder är extremt viktiga, och behöver därför skyddas i passagen genom Rogers Pass , där cirka 14 meters snöfall om året gör att laviner i den smala passagen är väldigt vanligt.
”The Avalanche Control Program” innebär att den Kanadensiska militären skjuter artilleri på de platser som utgör en risk– för transportleden, närsomhelst under dygnets timmar. 

För oss skidåkare har detta alltså ingenting med vår säkerhet att göra, utan bara en av sakerna vi måste tänka på, är att helt enkelt hålla oss borta från de områden som för tillfället är stängda för artillerield. 

Utöver dessa faror, tillkommer givetvis den egna kunskapen om att färdas säkert i en komplex terräng. De flesta av de dalar som utgör turområdena passerar flertalet lavingator från båda håll. Ett intressant exempel är att den absolut populäraste dalen (Connaught Creek/Balu) också är den med statistiskt flest laviner, och totalt passerar man nog cirka 7-10 stycken större lavingator enbart genom att gå in i dalen. Det gäller att göra en noggrann bedömning av förhållandena och hur stor risk du tar, innan du ens börjar tura in i dalarna. 

Det som gör Rogers Pass så bra, är att det finns otroligt fina guideböcker, och det finns alltid bra åk att finna oavsett förhållanden och lavinfaror, bara man vet vart man ska leta!

De två första dagarna höll vi oss i långa skogsåk, dels för siktens skull, men också på grund av den rådande lavinrisken. Fantastiskt fin skogsåkning med cirka 900 fallhöjdsmeter, brant gles skog och 50 cm pudersnö som låg på ett snötäcke på cirka 2 meter!
Sista dagen, hade det inte snöat något mer, och snön hade börjat stabilisera sig, solen visade sig och vi kunde ta oss upp i den högalpina terrängen. Ursus Minor var målet, 1300 fallhöjdsmeter upp och ned, med lite scrambling på slutet. Utan tvekan det bästa åket på väldigt länge, med 50 cm lössnö från topp till botten. 

Nu beger vi oss ännu mer västerut! Rogers Pass i British Columbia är nästa destination. 
Rogers Pass är ett mecka för skitouring och skimountaineering, det kommer passa oss alldeles utmärkt. 
Terrängen är enorm, så det tar ett tag att utforska godbitarna. Alex har besökt Rogers Pass tidigare, men bara fått se en bråkdel, sen sist har viljan att utforska mer bara växt sig större. 

På återseende!

​

Senaste två dagarna har vi för första gången klättrat på kanadensisk is! 

Vi fick ett tips om en smått okänd dal med bra isklättring och styrde Mr Jones dit. (GPS kan vara bra att ha med sig, knappa in koordinaterna istället för att skriva in adressen, och kör!) 

Vi kom dit, och hittade en perfekt första tur på två pitcher (pitch= replängd, ca 60m). De senaste stabila minusgraderna talade för bra isförhållanden, vilket det visade sig vara. Isen är dessutom så läckert lysande blå här, ta bara en titt på bilderna!

På väg till vår destination, som låg en aning avsides lyckades vi få en hint om en pågående storfilm (SPOILERVARNING). Apornas Planet, nästa utgåva spelades in där med hästridande apor ute bland bergen.

Har under de senaste 2 dagarna hunnit få en massa skidåkning här i Lake Louise. Benen har fått ett rejält uppvaknande så de är redo inför kommande äventyr.

Vi har även fått 3 nätter i Mr Jones, på parkeringen till Lake Louise skidanläggning. Vi har en fullt fungerande gasolvärmare som håller oss varm på kvällen och morgonen, och om nätterna är tempen just under nollstrecket – perfekt för en magisk sömn.

Vatten hämtar vi med dunkar nere på lokala bensinstationen. Hur lätt som helst, gratis boende och dessutom med wi-fi på parkeringen! Kvällarna består av matlagning och planering av närmsta tiden.

Imorgon rullar skutan vidare mot Banff och Canmore, för några dagar med isklättring! Prognoserna säger snö och vind i Rogers Pass (dit nästa huvudmål är) och därmed ökad lavinfara. Därför tänkte vi passa på att avvakta genom att väcka isklättermusklerna istället, no downdays!