Migot Spur from Alexander Nordvall on Vimeo.
Efter att ha lämnat Bohusläns stabila högtryck och fantastiska sprickor är vi nu åter i Chamonix för ännu en sommar här. Redo för en magisk blandning av utmanande klippklätterturer och alpina turer. Trots lite ostabilt väder under den första veckan har vi lyckats hinna med en hel del klättring i alla olika typer av miljöer, bland annat uppe på Aiguille du Plan då det varit den enda liften som gått för tillfället.
Prognosen gav oss tillslut en dag med något stabilare väder, då valde vi att ta den chansen och ge oss ut på något lite större äventyr den dagen. En klassisk tur som vi spanat på under förra sommaren, som nu verkade vara i bra skick, och möjlig att ta sig till även utan lift var Migot Spur på Aiguille du Chardonnet. En tur som involverar is, snö & klippa samt fantastiska omgivningar. Klättringen är inte heller alltför teknisk, så det kändes som en perfekt tur för att få acklimatisera sig lite nu när vi inte är riktigt vana vid höjden ännu.
Vi använde dagen innan turen till att ta oss från Le Tour till stugan Albert Premier på 2700möh, en bit därifrån slog vi upp tältet, så för att ta oss till Migot Spur behövde vi nu bara ta oss över Le Tour Glacier. Dagen därpå ringde klockan 03:00. Det känns alltid lockande att ligga kvar i sovsäcken när det är svart ute och det känns som att man precis somnat, men man vet innerst inne att det (nästan) alltid är värt det och det får man försöka ha som drivkraft innan energin sakta återvänder. Efter en snabb frukost och lite kaffe var vi tillbaka, och redo för att ge oss ut på glaciären. Trots att vi var iväg vid 4:00 så var det redan flera pannlampor som lyste upp vägen en bit framför oss. 1,5h senare var vi framme och kunde börja klättra. På leden var det gott om snö, som dessvärre inte hade fryst så väl som man skulle önska, vilket innebär ett tunt bristande skarlager som gjorde turen lite kämpigare. Trots det så gick klättringen väldigt snabbt och smidigt så 2,5h senare stod vi på toppen av Aiguille du Chardonnet, 3824möh, och kunde konstatera att vi nog hade ångrat oss om vi hade tagit sovmorgon en dag som denna. Både vindstilla och soligt, två komponenter som sällan samverkar för att göra livet enkelt för oss, så denna gång hann vi njuta av toppchokladen en stund innan vi begav oss neråt. Smidig snöklättring ner till sadeln där vi efter tre korta firningar var nere på glaciären igen. Väl där var sista kruxet en bergschrund som till vår fördel fortfarande var så pass ”liten” att man kunde ta ett lite läskigt hopp över till andra sidan. Efter att ha förlorat 2400 höjdmeter var vi trötta i benen och nere i dalen igen, på väg mot en efterlängtad middag
