Chamonix

oktober 23, 2016
Efter att ha spenderat sommaren i de svenska och norska fjällen kände vi att det var dags att ta sig till de stora bergen och lite stabilare väderlekar. Vi bokade oss en resa till alpinismens hemtrakter, närmare bestämt Chamonix för att få ta del av världens klättermecka.

Det är svårt att inte bli fascinerad av omgivningarna, och tänka sig hur det måste ha varit att stå inför dom mäktiga bergen ovetandes om vad som fanns där uppe bland dem. Utan möjligheten att ta sig upp de första 2800 höjdmetrarna med hjälp av lift och med helt annan utrustning skapade klättrare för över hundra år sedan klätterleder som än idag ses som stora prestationer. Det är dessa krigare och förebilder som har banat väg för dagens alpinister och gett oss alla förutsättningar man behöver för att på ett betydligt enklare sätt, kunna fokusera på att göra det vi älskar.

​Efter en sommar bland de norska fjällen är det inte riktigt så att man går och längtar efter att hoppa in och trängas i en fullpackad lift tillsammans med andra människor som också är på väg upp mot dagens äventyr, tanken slog oss att vi nog inte kommer känna oss ensamma där uppe. Men att hoppa av liften, och 20 minuter senare befinna sig på 3800 meters höjd, vandra ut från stationen, ta på sig stegjärnen, fram med isyxan, knyta in sig i repet och kliva över staketet ut till äventyret, det är en magisk känsla.

Därefter kliva upp på en smal rygg där du verkligen måste se var du sätter dina fötter, för att sedan vara tvungen att ta ett stort kliv över en bottenlös bergschrund på väg ut på ett respektingivande glaciärlandskap med vassa toppar som visar sig från alla håll och kanter. Där splittras folkmassan och alla banar väg i olika riktningar beroende på dagens planer. Det här med alperna är kanske inte så dumt ändå. Klättra sin led, och ta sig tillbaka till stationen för att kunna packa ihop sina saker och bara hoppa på liften ner igen, bara under en dag! En tur som utan lift skulle kräva så mycket mer jobb och slit, kan man istället bara spola fram till den ”roliga” biten, och fokusera på klättringen. Komma ner till stan igen, kunna sätta sig ner och äta en glass eller dricka en kaffe i solen på en uteservering och spana högt upp mot Aiguille du Midi för att inse att du verkligen stod där uppe bara några minuter tidigare. Då kan det vara värt att trängas lite i liften.
Alperna, vi ses snart igen. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 2 =