03:00, väckarklockan ringer åter för en omänskligt tidig start, och vi kravlar oss ur sängen direkt till spisen och gasolvärmaren för att få lite värme mitt i natten. 
De färdiga frukostmackorna plockas fram, och för en gångs skull har vi bytt ut gröten mot flingor och mjölk. Visselmajan skriker snart till och berättar att varmvattnet är färdigt, redo för att göra snabbkaffe (riktigt kaffe finns det tyvärr inte tid för, inte idag i alla fall). 
Väskan är färdigpackad och efter frukosten väntar lånebilen att ta oss upp till vägen som leder till Moraine Lake. 

Lånebil, ja den senaste veckan har vi varit strandade i Lake Louise, bärgade hit efter vårt Wapta-äventyr eftersom Mr.Jones behövde lite vård. Utan bil och ”bara” en skidanläggning att ha tillgång till blev vi otroligt rastlösa och fick tillslut låna en bil av verkstads-ägaren, nog om det. 

Mitt i natten fortsätter vi in i skogen med pannlamporna och skrapet med stighudar mot stenhård snö, framför oss har vi 8 km och några hundra höjdmeter(ca 3 timmar) genom skogen innan stigningen uppför Aemmer Couloir börjar. 

Vårvärmen och vårsolen tvingar en att göra tidiga starter för att hinna med sitt uppdrag för dagen. Den kalla natten är perfekt att färdas under, för att sedan snabbt göra bort sitt åk, och återvända tillbaka till säkerheten innan snön och sten har värmts upp för mycket av solen. Den största faran för oss var de enorma isfallen som hängde ovanför oss på dit och tillbakavägen (de syns på några av bilderna, på toppen av Mt. Temple) 

Väl framme vid couloiren som är den längsta vi någonsin sett, upptäcker vi till vår förvåning att det redan är någon i den – klockan 08.00! – Ett par hade tältat en bit bort, och fått en första tjing på åket.
 
Vi börjar klättra uppför den 600 höjdmeter långa couloiren, och väntar under en klippa tills personen har åkt ned. Ungefär 1 ½ timme senare står vi på kanten, 3000 meter över havet och får droppa in i Aemmer Couloir, en gigant bland skidfolket här i kring. Första delen lutar runt 50grader, innan det lättar lite till ungefär 45 grader hela vägen till botten. Ett felskär, det är allt som krävs, men samtidigt är det tjusningen i det hela, det gör det ännu bättre att få komma ned till säkerheten igen.

Detta blev avslutningen på vårt Kanada-äventyr, för på torsdag går flyget tillbaka. Idag har vi tagit farväl av Mr.Jones, och får njuta av några nätter i riktiga sängar. Vi är båda överens om det känns bra att packa väskan med flaggan i topp, mot Sverige, och sedan vidare mot våren i Norge!