TROLLBALETTEN from Alexander Nordvall on Vimeo.
Författare: Outdoorsouls
Säsongerna byter av sig snabbt här uppe nu. Ett stabilt långvarigt högtryck som hållit temperaturerna på några få minusgrader i höjden har gett en snabb start på is & mixklättersäsongen. Frånvaron av snö ger dessutom enkla approacher och ingen lavinfara.
Vi tog tillfället i akt att besöka Låktatjåkka här om dagen – nordväggen som egentligen bara är tillgänglig under försäsongen (på grund av lavinfara).
Vi hade inga som helst ambitioner, utan var snarare på jakt efter en enkel och fin dag i fjället – men vi var åtminstone inställda på att ta oss upp via någon typ av mixad-led*.
I vanlig ordning har man då en någorlunda idé om vart man tänker klättra – men allt som oftast ändrar sig alternativen när man klättrar och ser allt på nära håll.
Vi tog pitch för pitch och valde vilket alternativ som såg mest spännande, fint och så rakt upp som möjligt – du vill gärna undvika att traversera allt för mycket – dels blir klättringen klurigare, det blir inte lika estetiskt samt svårare att säkra på ett vettigt sätt.
Klippkvaliteten på bergen generellt på den svenska sidan är väldigt lös, och på de platser där den inte är lös är den istället väldigt kompakt (det vill säga det finns inga sprickor att placera säkringar i). Detta gällde även på denna leden – därför kan det vara bra att ha med sig några knifeblades (tunna pitonger) och BEAKS/Tomahawks för att säkra de tunna sprickorna.
För de som vet innebär detta också ganska mentalt påfrestande klättring, där säkringarna kanske inte känns helt hundraprocentiga – det är dessutom svårt att placera dem när du står dåligt.
Sammanfattningsvis, en spännande led rakt upp genom Låktatjåkkas nordsida – rekommenderas för den med lite is i magen.
*Mixad-led: Klättring som innehåller blandat snö/is & klippa/mossa – det krävs både klippsäkringar och issäkringar.
Låktatjåkka North face – ”Ugglor i mossen”, 6 repl, 270m, M5 , III
FA: S.Eriksson, A.Nordvall 19/10/10
1. Instegsränna lätt klättring cirka 60m,
Traversera längs hylla österut
2.Tydlig passage vid en kort offwidth, brant men fin mossa, välsäkrat, upp till nästa hyllsystem, standplats vid starten av ”isgully”, 40m.
3. Följ isrännan enkelt till nästa hyllsystem, standplats vid botten av ett kort fint hörn, cirka 4m högt.
4.Klättra hörnet (välsäkrat) rolig mixklättring och traversera längs en liten hylla till höger där du finner nästa korta passage (4m) av delikat och något svårsäkrad klättring, travers några meter till vänster först, sedan upp höger för att nå nästa standplats uppe på en fin platt hylla (inte vid den stora svaplattan).
5. Cruxpitch, 40m,- från den platta hyllan följer du den tydliga linjen rakt upp start i ett stängt hörn á 3m, osäkrat. Därefter fortsätter svårigheterna med ökande svårighetsgrad. Teknisk hooking i ett dieder, som säkrats med BEAK under taket . Därefter lite lättare upptag, men fortsatt väldigt kompakt klippa , fortsatt knifeblades /beaks till sista cruxiga moven på väldigt tunn is för fötterna (bra yxor får du ganska snart!).
6. Svårigheterna är över, enkel mixklättring relativt rakt ovanför standplats (lite åt höger). Härifrån går det att finna lättare vägar till toppen om man så vill.
1 Oktober säger kalendern, vare sig vi vill det eller inte är det nu dags att säga farväl till sommaren som varit. Lite vemod, men även en välkomnande känsla att infinna sig i höstens mörker, rutiner och goda grytor innan det snart är dags för isklättringspremiär.
Något man ofta glömmer är att se tillbaka på det som varit – befästa alla minnen och faktiskt reflektera över hur bra (eller dåligt) saker och ting varit. Vi tänkte att det bästa sättet att tacka ännu en fantastiskt sommar på är att göra just det – se tillbaka och minnas!
Denna sommaren har varit annorlunda de flesta andra somrar vi haft. Vi har nu spenderat mycket tid på olika platser – Sofie i Bohuslän/Nordnorge och Alexander i Narvik/Nordnorge och Alperna inom utbildningen, det har gett oss nya nyttiga perspektiv att klättra mer med andra personer, men kanske framförallt fått oss att inse hur bra vi fungerar ihop.
Vi ser tillbaka till där sommaren startade på riktigt – en helg i lofoten:
22 Maj – 2019 Lofoten
25Maj -1 Juni Lofoten och 10-30 Juni Alperna-
Därefter var det dags för kurser under bergsguideutbildningen för Alex, först började det med en vecka på Lofoten (tyvärr inga bilder därifrån och därefter flera dagar i La Grave & Chamonix med alpinklättring!
Ecrins Massivet 
Somewhere in La Grave 
le Table 
Ned för Dorée-traversen
Under tiden hann även Sofie åka ned till Bohuslän och etablera sig där samt sätta igång klättringen på riktigt, och firade midsommaren med att klättra sin första (7-) i Bohuslän!
11 Juli – 20 Juli – Alex hann sedan hem till Narvik för en period av arbete och givetvis även klättring , bland annat en långhelg på Lofoten, kortrepsträning på bergen i narvik samt lite speedklättring på Sydpillaren, Stetind.
Sydpillaren efter jobbet 
Toppen av ”Der König Hat Gesprochen – Lofoten”
Under tiden fortsatte Sofie njuta av Bohus-sommaren, genom att äta glass och ticka flera klassiska leder!
Sedan var det dags för Alex att återigen bege sig till alperna för fler kurser, men lyckades på vägen ned stanna till i Bohuslän under två dagar och återförenas med sin andra halva efter 1 månad på vift!
Denna kursvecka hölls i de Schweiziska alperna, otroligt innehållsrikt och perfekt övningsterräng med vassa ryggar så långt ögat når.
SBO – KULL 19 
”Gross Diamantenstock”
Sofie fortsatte i Bohuslän, med kajak, bad, räkor och sends! Här nedan på Granitbiten!
Äntligen var det dags att ha några härliga dagar tillsammans i Bohuslän, svensk sommar och klättring utan några objektiva faror – avslappnande! Vi tog cirka en vecka med klättring, bad & räkor i Bohuslän innan vi rullade hem mot norr!
Äntligen! 
Denna känner vi igen 
Umulius 
Melangé
Efter en härlig tid i bohuslän åkte vi raka vägen till Narvik, där första! dagen välkomnade oss med fantastiskt väder. Lite trötta men sugna på äventyr bestämde vi oss för att besöka vår favoritled till vårt favoritberg – Vestveggen/Vestveggen till Stetind.
Sofie dansar på djävulens dansegolv 
För en rute! 
Sommaren (även fast det nu är Augusti) är härmed invigd, och vi fortsätter turnén till Kuglhornet och dess nordvägg för att klättra Solskensdiedret!
Solskensdiedret!! 
Vi varvar jobb med långhelg så fort vädret tillåter – och en plats vi länge drömt tillbaka om att besöka sedan de 4 år som gått sen sist vi var där är Kvalöya utanför Tromsö. Då sa vi att det var bland den bästa klättringen vi varit med om – och vi kan nog konstatera att det fortfarande stämmer. Vi låter bilderna tala.
Vi hann även en till sväng till Lofoten, där emellan, vi fick äntligen klättra klassikern ”Silmarillion”
Även fast vardagen kallar går det fint att utnyttja en helgdag eller en eftermiddag för klättring i Narvik – till exempel Stiberg eller ännu en tur till Kuglhorn!
Sen var det dags för en veckas klätterkurs på Lofoten, som anordnades tillsammans med Creating Milestones, och strax därefter vår egna Grundkurs hemma i Narvik! Nästa vår kommer det bli flera klätterkurser, håll utkik!
Senaste veckan har snön visat sig på topparna, och vi kan nog därmed konstatera att sommaren 2019 har nått sitt slut – vi tackar och minns den, nu ser vi framemot vintern 19/20 – och allt vad det innebär.
Här är några bilder ifrån senaste tiden i Narvik.
Lofoten Islands from Alexander Nordvall on Vimeo.
Försäsongsklättring en helg i Maj. Vår definition på hur man upplever Lofoten på sitt allra bästa.
Tack till Bergans of Norway, Hestra Gloves, La Sportiva Sverige & Spektrum Eyewear som gör detta möjligt!
Ännu en vinter har passerat våra kroppar & sinnen. Det är alltid en härlig känsla att stanna upp och fånga in tiden – reflektera över det som varit. Först då kommer insikten av vad otroligt många upplevelser du fått vara med om, för att minnas får vi sträcka oss tillbaka till Oktober, då de första toppturerna startade på Storsteinsfjell, Dronninga etc (på de snötäckta glaciärerna). Då liknade solen den vi möts av på våren, men ganska snabbt kom mörkret att mer och mer dominera dygnet. Det dröjde dock inte länge förrän vi kunde klättra de första isturerna uppe på Låktatjåkko, runt den 10:e november, om inte tidigare. Bollen för issäsongen var i rullning, och den lediga tiden varvades med bilfärder för isklättring i Sverige till vardagsmotion med pannlampa på Narvikfjellet. Vi fick också några väldigt fina snöfall tidigt på vintern, och vi kunde åka gott om puder vid havsnivå i December. Hela december domineras av det gyllene ljuset, som är något utöver det vanliga (om än väldigt kort) men som bjuder på toppturer/isklättringar i minst sagt magiska färger. Den 22:a December vänder det, och dagarna blir allt längre. Fort går det, och det börjar vara aktuellt för isklättring i både Spansdalen, Sördalen, Sjövegan och Stora Sjöfallet. För att inte tala om all mixklättring som börjar vara i skick. Vi tog två turer till Stora Sjöfallet i början på Januari för att klättra is, och sedan for Alex på utbildning i Davos. När han var åter, hade solen återvänt till topparna och det kändes som att vintern hade startat på riktigt med allt vad det innebär. Här hade vi nog förmodligen säsongens bästa skidåkning under några dagar! Nu var det bara varva skidåkning med isklättring, allt efter väder & snöförhållanden. Ännu en tur till Stora Sjöfallet gav vi oss i present när vi fyllde år, och inte långt efter att vi kommit hem därifrån åkte vi till Senja för att fortsätta med vinterklättringen. Nu började också alla topptursvänner dyka upp i norr, i takt med att dagarna blev allt längre och snötäcket tjockare. Huset i Beisfjord har varit fyllt av gäster sedan slutet på Mars, vilket gör oss otroligt glada – det finns inget bättre än att dela dagens upplevelser över en god middag och några glas vin. Bra snöförhållanden har gett otroligt bra skidåkning under vårvintern, och dessutom gett möjlighet för att åka många branta skidlinjer. Vi besökte Hunddalen, åkte rännor innan jobb, efter jobb, och allt däremellan – vi fick verkligen erfara vilka möjligheter man har som boende intill bergens fot. Vi har varken koll på antalet höjdmetrar eller dagar ute i fjällen, allt vi vet är att det är många och framförallt roliga dagar vi har haft.
Nu har sommaren kommit med stormsteg, och det är dags för kurser, bohuslän, alperna och förhoppningsvis en hel del klättring i våra nya hemmafjäll! Vi hoppas vi ses där ute!
Vi vill passa på att tacka våra samarbetspartners för fantastiska produkter som levererat precis vad man kan drömma om, i allt från soliga toppturer, blöta isklättringar eller tekniska mixklättringar!
SPEKTRUM EYEWEAR / HESTRA GLOVES / BERGANS OF NORWAY /LA SPORTIVA SVERIGE
Nedan följer ett urplock av bilder ifrån vintern!
Dags att vända på nästan Alpint! 
Grevinnan 
Standplats nästan alpint 
Grevinnan 
Många är gångerna du passerat denna nordsida i gryningsljuset, på väg mot andra äventyr, och ständigt häpnas du över dess skönhet. Ingen har väl undgått vyn ifrån huvudgatan i Narvik, ”Kongens Gate” där Dronningens profil tydligt träder fram som en vakare i fjärran. Jag minns tydligt hur jag för första gången körde längs E6 söderut, och kom in i Håkvik där berget verkligen visar sin storhet, problemet då var att jag inte hade en susning om vad det var för berg.
Sedan dess har jag & Sofie besökt många av de omkringliggande fjälltopparna, både sommar & vintertid – men jag har aldrig stått på toppen av Den Sovende Dronning. På något underligt vis har det blivit så uppenbart att jag borde ha varit där, att jag insett att jag inte vill besöka toppen om jag inte kan göra något vackert och minnesvärt av det. I höstas var första gången jag stod rakt nedanför denna nordsida, med Dronningens tydliga blick (ögat) sneglandes rakt ned på en – berget känns verkligen levande, mer än något annat berg, kanske just för att det kallas Den Sovende Dronning, vad vet jag. Jag hade tidigare hört talas om ”Ögat”, ett brantåk som tar en tydlig linje mitt på fjällets nordvägg. Vad som däremot fångade mitt intresse när jag stod och såg upp på den stora väggen var den uppenbara linje som skär tvärs igenom hela facet, och vad som bildar ”pannbandet” på Dronningen. Jag frågar mig själv, varför heter det ”Pannbandet”, Drottningar bär väl ändå en Krona? Sedan dess har jag inte kunnat undgå att se hur denna linjen växer fram mer och mer för varje dag som går, på väg hem från jobbet, varje dag. Tillslut fick jag också se den i gryningsljuset, när solen äntligen återkommit till regionen – och då visste jag att det vackraste jag kunde åstadkomma var att lämna ett märke på den så tydliga estetiska linjen – Pannbandet.
I förrgår var jag åter på platån under nordväggen, med Dronningens öga sneglandes på en, den här gången på en observationstur tillsammans med vår gode vän Kaj och min barndomsvän Anton. Förhållandena var fantastiska. Jag insåg att det var dags, och bestämde mig för att göra ett försök dagen efter, innan jobbet.
Klockan 07.15 startade jag och Sofie ifrån parkeringen nere i Håkvikdalen. Sofie följde med och åkte ”Slöret” samtidigt som hon då kunde se åket nedifrån. Jag fortsatte målinriktat mot toppen, samtidigt som topparna runtomkring sakta doldes i moln, orolig att mitt försök skulle bli förgäves bad jag till Dronningen på vägen upp ”håll dig öppen, håll dig öppen.. ” – det må låta som en saga, men det var den enda fjälltoppen som inte täcktes av moln. Jag tog det som ett tecken på att jag var välkommen upp, och att tiden verkligen var inne.
Jag siktade på en snabb väg mot toppen, och valde därför att ta mig längs västryggen direkt upp, vilket gick smidigt då ryggen var hård och avblåst -perfekt för stegjärn och isyxa. 2 timmar och 15 minuter tog det till toppen, så jag behövde inte känna någon som helst stress med att ta mig ned. Det tog ett tag att finna insteget, men jag lyckades hitta en lucka där jag kunde fira mig in med hjälp av en bollard. Jag kände på snön, tittade ned i åket och fick direkt ett lugn – det här kommer gå vägen. Några minuter senare stod jag redo med skidorna, men när jag spänner den sista pjäxan går plötsligt snöret till det övre spännet av… värre timing kunde det inte ha! Som tur är var man förberedd -lämna aldrig ”voile strapsen” hemma. Pjäxan fick lite mjukare flex än med snöre, men gott nog för att säkert kunna åka ned. Jag lät mig inte tappa fokus, utan fortsatte i vanlig ordning men med en ”strapad” högerpjäxa. Första svängarna är alltid de läskiga, precis som när du ska hålla ett tal – sedan kommer du in i det och allting bara flyter på. Snön var perfekt, och åket långt. Jag njöt, trots den stora exponeringen och fatala konsekvenserna, jag visste ju att det här går vägen.
En kortfilm som skildrar isklättring i det fantastiska Laponia, närmare bestämt Stora Sjöfallet Nationalpark. Filmen gjordes i slutet av februari tillsammans med Anthony Tian & Swedish Lapland. Leden på filmen är ”Pelaren”.
Vi har lovat oss själva sen vårt senaste besök på ön, att vi måste komma tillbaka varje vinter för att klättra -och nu var det dags för årets upplaga.
Tre dagars ledighet bäddade för en chans att ta sig dit, och vi packade i vanlig ordning bilen kvällen efter jobbet och rullade de tre timmarna ut till ön. Vid det här laget vet vi redan vilken plats vi ska tälta på, och allt går smärtfritt, den här gången med lite mildare temperaturer än förra året.
Väderprognosen är som vanligt alltid ett lotteri, och det gäller helt enkelt att chansa på att vädret tillåter dig att klättra.
Första dagen ville vi ha en kortare dag, eftersom vi anlänt så sent dagen innan. Vi hade året innan spanat på leden ”The Trolls, The Trolls – M5 250m” som ligger på den fina mini-alpina väggen Kyle. Kort sagt, en mycket fin led med gradvis stegrande svårighet och ett väldigt kämpigt och delikat crux (se bild).
Följande nätter spenderades i vanlig ordning på Senja Lodge, för att få lite lyx och möjlighet att torka alla kläder (de blir oftast rätt blöta vid vinterklättring). Vi fick tips om en ny led som blivit klättrad, som skulle ringla sig upp nordväggen på Stor Brusen, en led vid namn ”Fjordwand, AI5, 300m). Den ville vi självklart prova, då den såg väldigt astetisk ut. Dagen efter, står vi vid insteget lite förvånade – bara 1 timmes approach från bilen, trots den stora mängden snö och inga snöskor. Vi börjar klättringen som är superfin alpin-is av den brantare karaktären. Vi hinner 1 replängd upp, innan det plötsligt börjar hagla och blåsa. Det tar inte lång stund innan spindrifts seglar ned på väggen – helt normat vid sånt här väder. Plötsligt ökar däremot dessa ”spindrifts” i styrka, och det är uppenbart att detta inte är en bra plats att befinna sig på just nu, vädret fortsätter förvärras och snön kommer ned som en älv just där vi klättrar. Vi måste hitta en väg ned – snabbt!
Någon timme senare är vi nere vid bilen igen, lite skakiga och förvånade över den snabba vändningen av situationen. Allt gott, och vi är tillbaka i säkerheten. Vädret för morgondagen ser mycket bättre ut (stor sol!) och vi planerar att återvända till leden dagen efter istället. Nu vill vi bara tillbaka för att laga mat , dricka kaffe och mysa!
Sista dagen är här, och det nya försöket på ”Fjordwand” återupptas. Vi vaknar däremot inte till en stor sol, utan snarare till whiteout och snöstorm. Vi misstänker att det är en kortvarig företeelse, och kör på enligt plan. Vi påbörjar till och med approachen, men inser ganska fort att det även idag verkar finnas stor risk för att gårdagens upplevelse ska ske igen – vi får byta till Plan B. Detta är även denna en väldigt ny led, en mixled av okänd gradering som ligger nära vägen, men som bara är ca 200m lång, och kallas ”Tunnel Vision WI5,M5” . Den bjöd på fantastiskt rolig mixad klättring hela vägen, och avslutades med speciella isformationer på toppen som fick säkras med stubbisar (10cm) och delikat placerade kamsäkringar på utvalda platser. En perfekt led som avslutning för en lite kortare dag på ön!
<
A glimpse from our birthday two weeks ago. We went to find some ice far from Narvik when the storms were crashing towards the coastal mountains. We ended up in ”Stora Sjöfallet Nationalpark”, where we found perfect ice and @anthonytianphoto making some magic with his camera, all powered by some REAL Turmat !