Det är svårt att inte låta sig inspireras när man dagligen kan blicka ut mot den vilda nordsidan av La Meije. Det ger intryck av en otillgänglig och grym plats, med dess sprickrika glaciärer, hängande seracer, och för att inte glömma områdets symboliska topp, La Meije.

Sedan vår senaste bivacktur tog vi oss en vilodag men insåg att högtrycket inte verkade ge vika, vilodagen ägnades därför åt planering för ännu ett äventyr. Siktet riktades snabbt mot en variant av 
Tour de la Meije, en tur med övernattning, 2300 höjdmeter på stighudar, ca 3000 fallhöjdsmeter åkning, navigering bland sprickrika glaciärer, flertalet firningar och branta rännor. 

Den första liften kl 09.00 tar oss snabbt upp på 3200 m.ö.h där vi stegar iväg mot Col de La Girose, en liten smal öppning i bergen med en brant och smal ränna på andra sidan, inte bredare än ett par skidor på det smalaste stället. Några firningar senare är vi nere på andra sidan, den soliga sydsidan. 

Dagen fortsätte med ytterliggare rännor, firningar, glaciärer och fin skidåkning innan vi kunde nå målet för dag 1, Promontoire Hut. En stuga som är obemannad och kallställd under vintern, men enligt oss
lyxig. Vi slapp skotta oss in, kunde hänga ut allt på tork i den gassande eftermiddagssolen, och kunde hålla oss sysselsatta i form av pingis och kortspel för att sedan krypa ner under massor av varma täcken, och det bästa av allt – inga andra människor. 

Dag 2 visste vi båda skulle bli den stora utmaningen, att ospårat navigera sig fram bland extremt sprickrik terräng på Glacier de la Meije och samtidigt ha hängande seracer ovanför oss för att påminna om att man bör ta sig därifrån så fort som möjligt (Se flygbild nedan för att få en liten överblick). På andra sidan av glaciären finns en 200 meter lång ränna, som ansluter till ännu en glaciär, Glacier du Tabuchet – vår väg ned. Vi fick oss ett långt åk på 2000 meter i fallhöjd, ända ner till La Grave, där allt började. Där kunde vi slänga upp skidorna på axeln för att gå tillbaka till vår terrass, dricka en efterlängtad kopp kaffe i solen och samtidigt blicka upp mot berget och kunna checka av klassikern Tour de la Meije, dessutom som de första som genomfört den denna säsong. Vi kommer sova gott med tanken av alla förväntansfulla skidåkare som kommer följa våra spår genom den vilda terrängen. 

Inser att det har varit lite dåligt på bloggfronten, men det betyder desto bättre på äventyrsfronten… 
Tänkte att vi skulle dela med oss av våra senaste. En tur som binder samman många av de komponenter som gör en tur komplett; skidåkning, alpinklättring, högtryck & dessutom en övernattning under en stjärnklar himmel.

Allt är däremot inte alltid fantastiskt, en av de stora lärdomarna är att det sällan blir som man tänkt sig. Många dagar har vi stigit upp i natten, gjort en approach på 2-3 timmar för att komma till den tänkta klätterleden för att inse att den helt enkelt inte är i skick (snö som inte går att ta sig fram i, is som ska finnas finns inte osv. Mer om detta tänkte vi komma till i ett senare inlägg. För denna tur gick faktiskt(!!) enligt plan.

Vi tog sista liften upp till slutstationen i La Grave, på med hudarna och sedan gick vi upp till col du girose var Rateau’s västkam startar. Där slog vi upp ett läger för natten, då prognosen visade både vind- och molnfritt så hade vi enbart med oss sovsäck och liggunderlag, för en natt underbar himmel. Kallare än väntat med ca -17 grader som kallast, men med varm sovsäck och dunjacka så klarar man sig rätt långt ändå, speciellt när man kan kika upp mot natthimlen och skåda fler stjärnor än någonsin.

På morgonen fick man motvilligt lämna värmen man byggt upp i sovsäcken för att bege sig ut i kylan, och återigen uppleva smärtan med att försöka få på sig ett par kalla pjäxor. Därefter påbörjades klättringen mot Rateaus västra topp. En tur som börjar med en kamvandring men som involverar mer och mer klättring,och avslutas med lite brantare klättring innan man tillslut når toppen. Därifrån var det som att se ut i oändligheten av berg, allt från det vilda Ecrins massivet till Mont Blanc massivet borta i fjärran. 

Väl tillbaka vid vårt camp så kunde vi ta på oss skidorna för att åka ett fint åk ner på glaciären och sedan vidare mot toppstationen igen där en öl och pizza väntade.

Eftersom högtrycket verkar hålla i sig så blir det mer planering för soliga dagar nu. Bjuder på lite bilder sålänge!

Vi tyckte att det var dags att utforska det storslagna Ecrins massivet lite mer ingående, därför uppstod idén med att packa med lite extra vikt för att spendera någon natt i ett övernattningsrum omgivna bland alla omtalade bergstoppar. Övernattningsrum är det som finns när alla stugor har stängt fram till våren. Så väldigt enkla stugor med sängar och bord, utan värme eller annan lyx, är det som finns att använda under denna del av året. Men vi är tacksamma att bara kunna ta oss ut på det sättet och sedan få vara långt borta från allt (eller nära allt, som man också kan välja att se på det), och känna att man har så många möjligheter som bara väntar på en. 

Du tar liften från La Grave, som kan ta dig ända upp till 3600möh. Därifrån är det bara att skidra
djupare in i massivet. Vi hann med en fin kamvandring mot Le Râteaus västra topp, ett berg som är 
svårt att inte lägga märke till från La Grave med en lång travers med spetsiga hajtänder som hinder. 

Sedan var det bara att försöka navigera sig mot stugan, vilket tog betydligt längre tid än väntat med den snöbrist som råder i området. Efter att ha skottat oss in så kunde vi äntligen avnjuta en 
frystorkad pasta iklädda dubbla dunjackor och sovsäck. 

Dagen därpå startades 3:30, långt innan de första solstrålarna börjar nå bergstopparna. Detta 
destruktiva beteende bara för att hinna med en lång och krävande tur medan dagsljuset fortfarande 
är på vår sida. Som man lärt sig så går det sällan som man tänkt sig, dag två var inte ett undantag. 
Krånglande stighudar, en eländig approach, svår routefinding som slutade med whiteout, får 
sammanfatta dagen.

​Men det viktigaste är ändå att komma hem, dessutom med nya lärdomar från bergen att ta med sig till kommande äventyr. 

 15 minuter av din tid är denna film helt klart värd, för att få lite inspiration till kloka beslut där ute.

​Efter att ha spenderat sommaren i de svenska och norska fjällen kände vi att det var dags att ta sig till de stora bergen och lite stabilare väderlekar. Vi bokade oss en resa till alpinismens hemtrakter, närmare bestämt Chamonix för att få ta del av världens klättermecka.

Det är svårt att inte bli fascinerad av omgivningarna, och tänka sig hur det måste ha varit att stå inför dom mäktiga bergen ovetandes om vad som fanns där uppe bland dem. Utan möjligheten att ta sig upp de första 2800 höjdmetrarna med hjälp av lift och med helt annan utrustning skapade klättrare för över hundra år sedan klätterleder som än idag ses som stora prestationer. Det är dessa krigare och förebilder som har banat väg för dagens alpinister och gett oss alla förutsättningar man behöver för att på ett betydligt enklare sätt, kunna fokusera på att göra det vi älskar.

​Efter en sommar bland de norska fjällen är det inte riktigt så att man går och längtar efter att hoppa in och trängas i en fullpackad lift tillsammans med andra människor som också är på väg upp mot dagens äventyr, tanken slog oss att vi nog inte kommer känna oss ensamma där uppe. Men att hoppa av liften, och 20 minuter senare befinna sig på 3800 meters höjd, vandra ut från stationen, ta på sig stegjärnen, fram med isyxan, knyta in sig i repet och kliva över staketet ut till äventyret, det är en magisk känsla.

Därefter kliva upp på en smal rygg där du verkligen måste se var du sätter dina fötter, för att sedan vara tvungen att ta ett stort kliv över en bottenlös bergschrund på väg ut på ett respektingivande glaciärlandskap med vassa toppar som visar sig från alla håll och kanter. Där splittras folkmassan och alla banar väg i olika riktningar beroende på dagens planer. Det här med alperna är kanske inte så dumt ändå. Klättra sin led, och ta sig tillbaka till stationen för att kunna packa ihop sina saker och bara hoppa på liften ner igen, bara under en dag! En tur som utan lift skulle kräva så mycket mer jobb och slit, kan man istället bara spola fram till den ”roliga” biten, och fokusera på klättringen. Komma ner till stan igen, kunna sätta sig ner och äta en glass eller dricka en kaffe i solen på en uteservering och spana högt upp mot Aiguille du Midi för att inse att du verkligen stod där uppe bara några minuter tidigare. Då kan det vara värt att trängas lite i liften.
Alperna, vi ses snart igen. 

Sommaren har bara svischat förbi och trots att man är långt ifrån mättad på sommar så står vi ändå här och börjar längta efter att vintern ska komma och omfamna oss. Med kylan kommer snart det vita guldet och isarna som ger en helt andra möjligheter ute i naturen. 

För att börja sammanfatta sommaren så finns en detalj som vi nog helt missat att ta med. 
Under några dagar i juli befann vi oss i Älvsbyns mörka skogar för att utbilda oss till hjälpinstruktörer på klippa, och även en del kamraträddningsmoment. 
Som hjälpinstruktörer kan vi dels hålla i prova-på klättringar utomhus, anordna firningsarrangemang men kanske framförallt medverka som just hjälpinstruktörer på Grund och Fortsättningskurser i klippklättring. Kort och gott är det ett av stegen till att i framtiden certifiera oss som Klippklätterinstruktörer, och ett bevis på den kunskap vi besitter vad gäller klättring, tekniker och utrustning.

Under de fullpackade dagarna vid Dödlarsberget, tillsammans med Pontus Frank (Klippklätterinstruktör) från Jocke & Pontus Klätterskola gick vi igenom allt från att rädda en skadad/medvetslös försteman, till pedagogik och planering runt klättringsarrangemang. 

Tag gärna kontakt med oss om du har frågor kring klättring,utrustning eller bara vill testa på så kan vi garanterat hjälpa dig med det. 

Tack till Pontus och Joakim för möjligheten till en skräddarsydd utbildning och förmånen att nu kunna kalla oss hjälpinstruktörer på klippa.