BLOGG
Lite efter med bloggandet som vanligt, men det är ju trots allt vår…
Under tiden då vi befann oss på Kvalöya utanför Tromsö där ovädret regerade utlovandes
ännu större stormar vara på väg rakt mot oss. Vi beslutade oss för att sluta kriga
mot övermäktiga Mother Nature och bege oss hemåt istället, man bör ha respekt för naturens krafter när man bara har en tunn tältduk som skydd.
Trots att vädret var väldigt otydligt hemma också så bestämde vi oss att bege oss
rakt mot Kebnekaisemassivets vildaste delar, närmare bestämt Tarfala, och hoppas på det bästa. Det utlovades allt från sol och nederbörd med kraftiga vindbyar som skulle avta under dessa dagar. Vi bestämde oss för att bo i Tarfalastugan för att
på så sätt bli av med väldigt mycket packning. På vägen upp i Tarfaladalen blev vinden bara starkare och starkare och sikten sämre och sämre. (Förövrigt så är Sveriges högsta vindhastighet uppmätt precis här 82m/s????) så det var väldigt bekvämt att
kunna klampa in i tryggheten och värmen i Tarfalastugan, och bara hoppas att resterande dagar verkligen skulle bli bättre…
På morgonen dagen därpå kunde man till vår glädje faktiskt se allt man hade omkring sig; alla höga bergstoppar, mäktiga glaciär landskap och ännu en gång känna sig väldigt liten. Vilket ledde till att vi kunde genomföra turen som vi planerat, trots att det fortfarande var rätt blåsigt. Vi gick upp på kebnepakteglaciären som tog oss till Norra Klippberget,som i sin tur bjöd på en fin kamvandring med lite klättring upp mot toppen. Efter fin åkning ner för en ränna mot isfallsglaciären kunde vi fortsätta åka ner mot stugan igen.
Under kvällen ändrades väderprognosen för en gångs skull till vår fördel och vi hade en
solig och klar dag framför oss! Därför blev det den ikoniska Drakryggen på agendan,
vi packade med oss allt från stugan och gjorde en tidig start på morgonen för att kunna få
ut så mycket som möjligt av dagen. Ju längre in mot Drakryggen man kommer, desto längre
bort från allt annat, så känns det iallafall. Inga tecken på att någon har varit här tidigare,
som det ska vara. Från toppen av Drakryggen ser du utöver nordsidorna av Kebnekaises två toppar
och även det vilda Sarekmassivet i fjärran. Med det framför oss kunde vi svänga ner mot Rabots Glaciär
och därifrån fortsätta tillbaka till Kebnepakteglaciären som vi kom ifrån. För att maxa turen
så avslutade vi med en travers över även isfalls- och storglaciären upp mot vad som kallas Södra nishen,
och därifrån ner mot Kebnekaises fjällstation igen via personalbacken, hade lavinförhållandena varit bättre
hade jökelbäcken ner kanske varit ett bättre alternativ. Men vi kunde inte vara mer nöjda med dagen.
Speciellt med tanke på att vi åkte hit helt utan förväntningar.
Med tältet som utgångspunkt har vi kunnat genomföra både alpinklättring och toppturer av högsta kvalitet. Alpinklätterleden Hårek innehåller 250 meter otroligt fin klättring med blandning av is, snö och sten, ett måste för vinterklättraren som besöker Kvalöya! Toppturen dagen därpå gick upp på en av områdets klassiker och även en av de högsta topparna här, Store Hollendaren. En topptur som bjuder på en otroligt fin utsikt över Kvalöya och även både Lyngen och Senja, som sedan kan avslutas med många alternativ till fina åk på vägen ner mot Grötfjord.
Idag är det dessvärre återigen ovädret som har övertaget, men efter fina dagar som dessa så känns det enklare att acceptera och istället ta tillfället att planera turer tills nästa väderlucka dyker upp, kanske åka vidare om vädret ser mer lovande ut någon annanstans? Fortsättning följer…
Det blir aldrig som man tänkt sig, det är en av de viktigaste lärdomarna man kan ha med sig i varje resa eller äventyr.
Just nu befinner vi oss i Tromsö, sippandes på några koppar dyrt kaffe och spanar väderprognoser, planerar turer diskuterar framtiden och livets mening. Vårt tält och hem är några mil utanför Tromsö, närmare bestämt Grötfjord där vi slagit läger för att kunna genomföra några klätterturer som finns lättillgängligt i det området.
Sedan vi kom hit upp har vädret dock bara varit emot oss, snö, blåst och whiteout har präglat de senaste 5 dagarna, och tålamodet rinner sakta mot sitt slut.
Hur som helst, hoppet är det sista som lämnar en, och vi stannar ännu några dagar i hopp om väderförbättring. Frågan man kan ställa sig är… vad gör man när det är dåligt väder?
Vi har tagit bilen in till Tromsö, varit på badhuset och simmat, gått på bio, druckit dyrt kaffe på kaféer, klättrat i klätterhallen och fönstershoppat, när vi inte har försökt oss på turer som antingen tvingat oss att vända eller bjudit på riktigt dålig skidåkning.
Nu återigen till klätterhallen, sedan tillbaka till Fort Knox vid vattnet i Grötfjord. På återseende!
Nu har det gått 1 vecka sedan vi lämnat de franska alperna för att återvända hem och fortsätta upp till de norska fjällen.
Innan vi kunde lämna alperna helt för denna gången fick vi ta oss ett stopp i Chamonix och utnyttja enkelheten med liftburen alpinklättring och skidåkning. Vi har sagt det förut, men visst är det fantastiskt att kunna ta liften upp för att göra en 300 meter lång klättertur på förmiddagen, för att sedan avsluta med en espresso och en glass nere i byn på tidiga eftermiddagen.
Det har dock sina nackdelar, givetvis. Sällan är du ensam, sällan känner du den där känslan att du är på en plats där människan sällan är, något vi hellre föredrar. Chamonix är den ultimata träningsarenan för de stora äventyren, men med lite läskigt mycket folk. Väl i Chamonix hoppades vi på några klätterturer, men med extremt torra förhållanden (is och snö existerar inte där det borde) skulle det visa sig vara en lärorik utmaning och betydligt svårare än normalt. Liftpriserna är inte nådiga (med all rätt) så det blev inte många dagar uppe på höjden innan vi bestämde oss för att fortsätta de 350milen tillbaka till norrland.
Det finns en stor charm i de stora kontrasterna mellan alperna och den svenska/norska fjällmiljön, från varmt, soligt och folktätt till det ostabila vädret,vilda och folktomma naturen vi har här.
Det känns bra att återvända till vintern som man känner till den, fortfarande kallsnö, kalla vindar och lite dåligt väder, som uppväxt här uppe känns det fel att kunna klättra i 25 plusgrader redan i Februari..
Nu har vi varit hemma i en vecka, med mycket längdskidåkning (perfekt för konditionen inför vårens skidturer) och även ett besök i isklättermeckat Stora Sjöfallet för lite långtur på is. Smilbanden har svårt att hålla sig tillbaka när man parkerar bilen vid isfallen och är helt ensamma, vid det här laget är vi van med att få mötas av 20-30 andra bilar med samma uppdrag på parkeringarna i alperna.
Imorgon styr vi vidare mot Norge, med förhoppning att hinna göra några alpina mixturer (is,klippa och snö) innan våren gör intåg på riktigt och det är dags för vårskidåkning. Boendet kommer till största del bestå av tältning, och varvas med någon natt på camping och vandrarhem för att återhämta sig och torka alla kläder. Må vi mötas där ute någonstans!
Det har dock sina nackdelar, givetvis. Sällan är du ensam, sällan känner du den där känslan att du är på en plats där människan sällan är, något vi hellre föredrar. Chamonix är den ultimata träningsarenan för de stora äventyren, men med lite läskigt mycket folk. Väl i Chamonix hoppades vi på några klätterturer, men med extremt torra förhållanden (is och snö existerar inte där det borde) skulle det visa sig vara en lärorik utmaning och betydligt svårare än normalt. Liftpriserna är inte nådiga (med all rätt) så det blev inte många dagar uppe på höjden innan vi bestämde oss för att fortsätta de 350milen tillbaka till norrland.
Det känns bra att återvända till vintern som man känner till den, fortfarande kallsnö, kalla vindar och lite dåligt väder, som uppväxt här uppe känns det fel att kunna klättra i 25 plusgrader redan i Februari..
Med solen på vår sida även denna gång, hoppar vi på den första liften i La Grave, upp mot toppen. Därefter tar vi oss med hjälp av stighudar de sista höjdmetrarna upp mot Col du Girose, där vi lämnar skidorna och all utrustning vi inte behöver då det är här vi kommer ner från toppen. Sedan klättrar vi ner mot sydsidan av Râteau och går över Glacier du Selle tills vi kommer till starten av Pilier Paquet.
Första delen är den enklaste och klättras därför med löpande mellansäkringar (då båda parter klättrar samtidigt). Klättringen blir sedan mer teknisk ungefär två replängder innan den avslutas med passager som enligt beskrivning sades vara ”lite luftiga”, skulle dock själva välja att kalla dom väldigt luftiga. Väl på toppen hade vi inte speciellt mycket tid kvar på oss då klättringen tagit längre än beräknat. Hann därför inte med så mycket mer än en high five och choklad i farten innan vi blev tvungna att vända ner för att hinna före mörkret.
2000 meter i fallhöjd kvar att åka, skymningen har börjat och vi är glada att vi åkt vägen tillräckligt många gånger för att hitta i enbart pannlampans sken. Väl nere är ljuset inifrån husen det enda som finns kvar, samtidigt som vi kan slänga upp skidorna på axlarna och gå mot en efterlängtad middag och en varm säng, något som känns otroligt lyxigt just nu.
