BLOGG
Det finns en viss tjusning i att åka iväg efter jobbet, handla lite mat och sedan sent på kvällen åka bil till den plats där man ska slå upp sitt tält och börja äventyret. Ni vet, som när ens föräldrar hämtade en från dagis för att åka till stugan över helgen, någonting utöver det vanliga som skapade en viss spänning.
Vi är lediga måndag och tisdag varje vecka, och slutar relativt tidigt på söndagar, och börjar halv tre på onsdagar, det ger oss drygt 70 timmar ledighet. Varje lediga dag denna sommar, har vi försökt ta vara på vilket vi tycker att vi också har lyckats med. Man förvånas över hur otroligt mycket man kan hinna med under en helg, och ju mer man hinner med att göra, desto längre känns det som att helgen varit. Det är värt att offra lite sömn, för på något märkligt sätt så kommer du ändå tillbaka med tusen gånger mer energi än om du bara gjort det gamla vanliga.
Hur härligt är det inte att somna i tältet på fredagskvällen (söndagskvällen), för att vakna upp dagen därpå till en stekande sol, som tvingar dig ut ur tältet och en frukost ute i det fria? Titta en sista sväng i guideboken, plottra ned anteckningarna kring leden och traska iväg och bestiga ett berg, komma tillbaka och ta en välförtjänt måltid, kanske en öl, prata om allt och inget och somna igen. Dagen därpå går på repeat, eller är vädret dåligt och du MÅSTE ligga och läsa en bok? Vi lovar att det gör dig gott oavsett.
I bilen tillbaka till arbetet kommer de där 70 timmarna kännas som en veckas ledighet, ett tecken på att du tagit vara på det du kunnat, vår definition av en sann Weekend Warrior.
Det här handlar om ännu ett nyfunnet klättermekka, den här gången ute på Kvaløya, i ett område känt under namnet Hollenderen. Från vägen går man i ungefär två timmar och tar en hel del höjd för att tillslut komma fram till en klätterstuga. En klätterstuga i en alpin miljö som ger dig grymma förutsättningar inför kommande klättringar. Att stå där, omringad av 250 meter rena granitväggar från alla håll, med alla på max 5 minuters avstånd, skulle ge vilken tradklättrare som helst gåshud…
Utöver fantastisk klättring, präglas det här äventyret av något alldeles speciellt – sällskap, i form av Fredrik och Erik. Två fina själar som delar samma tankar som oss, och som gör äventyret ännu lite bättre. Det fina med att vara flera på klätteräventyr är att helatiden ha någon att prata med på standplatserna, fundera ut nästa plan och kanske till och med få hjälp att ta ut sin energibar ur ryggsäcken.
Erik hade utlovat oss storslagna vyer väl uppe vid stugan, men dagen vi kom var det ungefär som att gå runt i ett mjölkpaket. Sikten var ca 20 meter och efter en liten omväg hittade vi tillslut stugan. Fick bli en liten kamvandring i väntan på bättre väder till morgondagen.
Att vakna nästa dag med sikten tillbaka och äntligen se alla klätterväggar som du haft så otroligt nära dig hela tiden var mäktigt. En bra dag för en långtur, vilket det också fick bli. Baugen är en av väggarna, med många av områdets klassiker. Ihållande tuff (men otroligt fin!!) klättring hela vägen upp för baugsprydet (6) och en lite stökig firning sista biten resulterade i en lång dag. Dagen därpå fick därför bli en lite kortare tur innan vi begav oss tillbaka till Tromsø igen. Men kan nog lova att det inte kommer dröja så länge innan vi åker tillbaka.
Granitväggarna är hundratals meter höga på alla sidor om berget, som att någon skalat det med en osthyvel. Det ser ointagligt ut, och med dess karakteristiska platta topp är det svårt att ta miste om berget. Enligt gamla sägner skulle det finnas en tjärn med en guldfisk på toppen.
Det blåa på himlen blir bara större och större, så vi ger oss av mot vårt mål, att klättra Sydpilaren till Stetinds topp. Längs approachen som tar oss dryga 2,5 timme, blir himlen bara mer och mer blå, och luften mer och mer varm. Vid foten av leden gassar solen oss rakt i ansiktet och lyser upp vägen till toppen, magkänslan säger att det kommer bli en bra dag.
Klättringen består av 13 replängder, ca 550m av grad 6- de tre sista pitcherna. Stenkvaliteten är helt magisk, med friktion som ett sandpapper och sprickor,dieder och trånga kaminer längs hela vägen.
Vi törs nog säga att det inte bara är den vackraste klätterleden, utan kanske den bästa vad gäller klättringen också.
Tiden tickar, solen vrider sig runt himlen och vi börjar närma oss toppen. De tre sista pitcherna, som också är de brantaste och bästa, sen står vi där på toppen av Norges Nationalfjäll, klockan är 00.02.
Inte en vindpust och midnattssolen välkomnar oss upp på toppen, vi inser att det är en sån dag vi kommer minnas för resten av våra liv, även fast vi inte fann någon guldfisk. Vi sitter en stund på toppen och smälter omgivningen innan det är dags att ta sig den långa vägen ned via ”normalveien”.
4 timmar senare är vi nere vid tältet, lagar oss en snabb middag och kryper ned i sovsäckarna med ett leende på läpparna och ser på när solen erövrar nordväggen med sitt guldiga ljus. Nu kan vi sova gott.
Trots kvarglömda tältstänger, lyckades vi hitta en tältplats alldeles vid sleppen, ett område med tre bultade sportklättringsväggar. Ett väldigt upprustat ställe med nybultade leder och även regnskydd/grillplats, perfekt ställe att både klättra och bara umgås!
Efter lite sportklättring verkade vädret mot kvällen bli lite klarare och vi bestämde oss för att göra en kvällstur mot Hamaröyskaftet, den kända formationen som är svår att missa för den som är i krokarna. Förstod redan under approachen i en alpliknande miljö med gröna marker och lösa får springandes att det skulle bli en svårslagen tur. Från toppen ser du verkligen skönheten i hamaröy, ett minst sagt sagolikt landskap. Vi vågar till och med kalla det för en av de vackrare platserna på vår planet.
Denna ledighet hade vi tagit sikte mot Efjord, en favorit från förra året med en hel del fina granitberg i krokarna. Väl i bilen var det strålande sol och inte ett enda moln på himlen, vi beslutade ganska snabbt att göra en liten avstickare och svängde av E6:an i Narvik för att göra en kvällsbestigning av Rombakkstötta via västvägen. En relativt lång tur med en approach på ca 3 timmar, följt av 1 timmes klättring upp sista biten mot toppen. Att blicka ut från Rombakkstötta i fint väder kan vara ett av dom snabbaste recepten på lycka. Efter den ”lilla” kvällsturen och efter en efterlängtad glass på Statoil 01:00 bar det slutligen av mot Efjord, där vår stammistältplats väntade.
Morgonen därpå var planen att klättra Engelsk Diederet på Eidetind, innan det dåliga vädret skulle dra in. En av favoriterna i trakten från fjolåret som bjuder på fin klättring uppför ett 5 pitcher långt dieder.
