För andra sommaren i rad, så har vi Abisko som vårt hem. Varför?
​
Bilderna talar en del för sig själv, men all den frihet och fantastiska natur som finns på bakgården är inte att finna var som helst. Landskap perfekta för allt från fiske till fjällöpning, vandring…. och bara en liten biltur till de närmsta klätterställerna. Många säger att Abisko är långt bort från allt, men vi skulle snarare säga att det är nära allt, nära allt som vi uppskattar.

Det är ganska fascinerande hur mycket man faktiskt kan hinna med av två lediga dagar. Från Abisko, var vi har vår bas just nu, så har vi 3,5 timme till ett av världens mest omtalade ställen för tradklättning. Efter jobbet, packade vi med vårt Fort knox, andra hemmet, ja ni vet vad vi menar, och styrde skodan mot just Lofoten. Väl där hann vi med en kvällsklättring i midnattssolen innan vi kröp ner i sovsäckarna och hade därefter ytterligare två dagar fulla av klättringsmöjligheter att se fram emot…

Just att det under de närmsta veckorna går att klättra under dygnets alla timmar gör Lofoten till ett unikt klätterparadis för de som vill ut på långa turer och inte vill riskera att mörkret ska komma och hindra en från att fortsätta, eller bara för dem som vill uppleva känslan av att kunna vara uppe på en vägg mitt i den lugna och tysta natten. 

Vädret var dessvärre rätt ostabilt, med regn som kom och gick i väldigt snabba omväxlingar. Vi hann med gott om klättring i luckorna med sol ändå, men blev lite hindrade från att göra längre multipitcher. Men trots att det ofta är ostabilt väder i Lofoten, så är man väldigt förlåtande när solglimtarna dyker upp och visar upp lofi i all sin prakt.

​

I en husvagn på Katterjåkks camping  var det någon som nämnde något om en klätterresa till ett varmt land, nu när skidsäsongen ändå var så gott som över. 

Sagt och gjort, vi tog de kronor vi hade över från vinterns bravader och bokade oss en resa till Mallorca, dels för att det var billigt, dels för att vi har vänner där och dels för att klättringen ska vara av världsklass. 1 vecka senare landade vi i Palma, och hade 7 dagar framför oss med en hyrbil och en ö fylld av sportklättring och deep water soloing i världsklass. 

Eftersom Mallorca är så pass litet (ca 1 timme från kust till kust) är en hyrbil oslagbart, och inte heller speciellt dyrt. Vi tog den minsta möjliga, och fick betala 1600 kr för 8 dagar med helförsäkring, är man dessutom äldre än 25 år sjunker priset betydligt.
Det finns en grym guidebok för Mallorca som förlaget Rockfax (som specialiserat sig på just klätterguider och klätterböcker) har släppt, senaste upplagan är till och med från 2016. Det kan vara viktigt att vara extra uppdaterad just på Mallorca, eftersom accessen till de olika klipporna förändras väldigt ofta.
​Mindre prat, mer bilder.  

Den årliga vårresan till Lyngen gick av stapeln, laddade med hopp om ännu mer pangväder som vi haft de senaste veckorna. Vi hade en månad tidigare spanat ut vilka objekt (åk och toppar) som var högst på prioriteringslistan och visste precis vad vi ville göra. 

Väl framme är skitvädret ett faktum, precis som det alltid har varit för oss när vi besökt Lyngen. Regnet öser, med korta solglimtar som lurar upp en på berget, för att en kort stund senare blöta ned en igen. 
Som sällskap hade vi Emil och Anton, och vi hittade oss en magisk tältplats, vilket gjorde vistelsen till en njutning – trots vädret. Det är trots allt inte allt för ofta man bor i tält och faktiskt är i tälten, lagar mat och bara pratar, det måste man göra oftare!

Vi gjorde ett flertal försök på diverse toppar, däribland Jaegervasstinden. Vi krigade oss upp genom snårskogen (somvanligt i Lyngen på våren) i cirka 300 höjdmeter innan skidorna kunde användas. 
Vi fortsatte upp till topprännan på 1100 höjdmeter, på samma höjd som vi som tidigare märkt att snön plötsligt drastiskt förändrats till oroligt osammanhängande. Topprännan bestod dessutom till stor del av en djup fåra som bildats av blöt lössnö som rusat ned igenom den, det betydde superdålig åkning. 
Inte nog med det piskade regnet oss i ansiktet, och beslutet att vända var inte svårt att fatta. 

Även fast åkningen inte bjöd in till dans denna gången heller, finns det alltid saker att lära sig, och framförallt sätta ditt tålamod på prov, bergen står alltid kvar!