Nu är det dags att ta tag i bloggandet igen och uppdatera er om vad vi sysslat med den senaste tiden, för det finns en hel del att berätta. Sen sist har vi hunnit spendera ännu mer tid bland Narviksfjällen, i KANON(!!)väder. Högtrycket som låg stadigt över hela området i samspel med ett mestadels stabilt snötäcke gav oss möjligheten att uppleva några fler av områdets godbitar. Däribland Partisanleden (separat inlägg kommer), Storsteinsfjellet 1893möh  (Narviksområdets högsta) med flera. 

Med längre dagar och den suveränt lättillgängliga åkningen som finns i området kunde man till och med unna sig att kliva upp lite senare än vanligt, och ändå få en stor dag bland bergen. Den största fienden under dessa dagar var givetvis solen, som lös med full kraft och snabbt skapade instabilitet i överhängande faror, vilket gjorde att man fick välja sina turer därefter.  Citerar Jimmy Odén, ”det finns alltid bra åkning att finna, bara man vet vart man skall leta”. 

Storsteinsfjellet kräver under störra delen av vinterhalvåret två dagar för att nå toppen. Vi valde att bo några nätter i Lossihyttan, en otroligt välutrustad och lyxig stuga – rekommenderad! 
Anledningen är den långa approachen in till fjället, som kräver cirka 12 kilometer skidrandes in längs en bilväg till Lossihyttan. Därifrån är det i sin tur ungefär 7 timmar till toppen och tillbaka till stugan. Sent på halvåret tinar dock vägen fram till strax nedanför stugan, och då blir det istället möjligt att nå toppen på samma dag. Fjället kräver dessutom kunskap om glaciärfärdsel, då det är en stor sprickrik glaciär med en mer och mer framväxande bergschrund att ta sig över, speciellt under senvåren. 
Sista biten mot toppen nås via en toppkam, som gärna säkras med någon snösäkring och klippsäkring, alternativet är att klättra mitt i det branta snöfältet som går ned från toppen, sällan ett bra alternativ enligt oss.

Japp, vi lever fortfarande. Har hunnit komma hem, packa upp, packa om och styra skodan norrut.
Vi har haft rombaksfjorden utanför Narvik som bas och turat i de magiska omgivningarna däromkring. Att det är något speciellt och unikt med kombinationen av berg och hav är något vi konstaterat för länge sen, trots det så lyckas vyerna fortfarande ta andan ifrån en och lämna en helt mållös, likaväl från bergstopparna som när du bara öppnar tältduken på morgnarna.

Förhållandena här har varit väldigt stabila senaste tiden och ger en chansen till många objekt som långt ifrån alltid annars är genomförbara.

Det vi har sysslat med under den senaste tiden har därför varit allt från alpin klättring till långa åk i ändlösa rännor till glassturer i vårsolen.

Bilderna får tala vidare.

03:00, väckarklockan ringer åter för en omänskligt tidig start, och vi kravlar oss ur sängen direkt till spisen och gasolvärmaren för att få lite värme mitt i natten. 
De färdiga frukostmackorna plockas fram, och för en gångs skull har vi bytt ut gröten mot flingor och mjölk. Visselmajan skriker snart till och berättar att varmvattnet är färdigt, redo för att göra snabbkaffe (riktigt kaffe finns det tyvärr inte tid för, inte idag i alla fall). 
Väskan är färdigpackad och efter frukosten väntar lånebilen att ta oss upp till vägen som leder till Moraine Lake. 

Lånebil, ja den senaste veckan har vi varit strandade i Lake Louise, bärgade hit efter vårt Wapta-äventyr eftersom Mr.Jones behövde lite vård. Utan bil och ”bara” en skidanläggning att ha tillgång till blev vi otroligt rastlösa och fick tillslut låna en bil av verkstads-ägaren, nog om det. 

Mitt i natten fortsätter vi in i skogen med pannlamporna och skrapet med stighudar mot stenhård snö, framför oss har vi 8 km och några hundra höjdmeter(ca 3 timmar) genom skogen innan stigningen uppför Aemmer Couloir börjar. 

Vårvärmen och vårsolen tvingar en att göra tidiga starter för att hinna med sitt uppdrag för dagen. Den kalla natten är perfekt att färdas under, för att sedan snabbt göra bort sitt åk, och återvända tillbaka till säkerheten innan snön och sten har värmts upp för mycket av solen. Den största faran för oss var de enorma isfallen som hängde ovanför oss på dit och tillbakavägen (de syns på några av bilderna, på toppen av Mt. Temple) 

Väl framme vid couloiren som är den längsta vi någonsin sett, upptäcker vi till vår förvåning att det redan är någon i den – klockan 08.00! – Ett par hade tältat en bit bort, och fått en första tjing på åket.
 
Vi börjar klättra uppför den 600 höjdmeter långa couloiren, och väntar under en klippa tills personen har åkt ned. Ungefär 1 ½ timme senare står vi på kanten, 3000 meter över havet och får droppa in i Aemmer Couloir, en gigant bland skidfolket här i kring. Första delen lutar runt 50grader, innan det lättar lite till ungefär 45 grader hela vägen till botten. Ett felskär, det är allt som krävs, men samtidigt är det tjusningen i det hela, det gör det ännu bättre att få komma ned till säkerheten igen.

Detta blev avslutningen på vårt Kanada-äventyr, för på torsdag går flyget tillbaka. Idag har vi tagit farväl av Mr.Jones, och får njuta av några nätter i riktiga sängar. Vi är båda överens om det känns bra att packa väskan med flaggan i topp, mot Sverige, och sedan vidare mot våren i Norge!

Nästa äventyr, och en av sakerna som var tvunget att bockas från ”to-do listan” var Wapta Icefield. 
Detta är en del av det enorma sammanhängande ”nätverk” av glaciärer/isfält längs med Icefield Parkway som vi tidigare skrivit om. Vi bokade 2 nätter i Bow Hut, en av sex stugor på Wapta Icefield. 

Det vanligaste är att korsa detta isfält från norr till söder eller tvärtom, vilket tar några dagar och därför finns ett utbyggt stugsystem för övernattningar. Vi gillar dock att åka skidor mer än vad vi gillar att gå, och såg potentialen för fina skimountaineering-objekt från en av stugorna istället.

Bow Hut, som vi valde som bas är en av de större stugorna på Wapta Icefield, och approachen dit tar bara ca 3 timmar. Stugorna är utrustade med madrasser att sova på, gasolkök och vedkaminer, vilket innebär att du bara behöver bära med dig sovsäck och den mat du ska ha = mycket vikt att slippa bära.
Från stugan som ligger på 2400 möh har du sedan cirka 300 meter till foten av den enorma glaciären/isfältet och möjligheten att bestiga flera toppar om dagen. 
För att överhuvudtaget ta sig ut på glaciären och alla toppar i området krävs givetvis kunskap om sprickräddning/glaciärfärdsel, men belöningen i form av oändliga möjligheter gör det värt risken.

​

Årets långfredag spenderades i Surprise Pass, utanför Lake Louise, med en påsktur. Då Sofie varit sjuk tänkte vi satsa på en kortare tur och hade inte speciellt höga förväntningar. Men passande nog så gav oss Surprise pass väldigt fina överraskningar i form av orörda rännor och mäktig exponerad terräng, ett fint åk ner igen satte guldkanten. Överträffande helt klart våra förväntningar med både spänning och hög kvalitet, och en bekräftelse på att förhållandena blir typiskt våriga.

Nästa stopp blir Bow Hut.
Glad påsk på er så länge!