BLOGG
Det blir sällan som man tänkt sig, som vi sagt så många gånger förr. Det är också lite av charmen med allting, man vet liksom aldrig riktigt vad som väntar, det skapar kontraster i tillvaron oavsett vad det handlar om.
Senja & Lyngen är platser som har möjligheterna att ge dig som vistas där gott om kontraster, dels fysiska men också psykiska. Vårt senaste besök på superön Senja innehöll definitivt båda delar.
I vanlig ordning slog vi upp tältet sent på kvällen på samma plats som förra gången, med den stora skillnaden att snön nu var blöt och regnet smattrade mot tältduken, inte längre 18 minusgrader iallafall.
Morgondagens planer var att klättra en led på samma berg vi klättrade förra gången, nu dock en lite svårare led vid namn The Trolls, M5 -250m.
Klätterhumöret är inte på topp när regnet fortfarande smattrar mot tältduken då klockan ringer, men motivationen återfinner sig alltid så fort man tittar ut och ser alla spetsiga aggressiva bergstoppar som omringar en. Dagen är igång, och vi kämpar oss igenom en plågande anmarsch i midjedjup blötsnö i 1 timme innan vi kan börja klättra. Regnet öser fortfarande ner, men vi ger det ett försök och tar oss 3 replängder upp innan vattnet blandat med spindrifts från toppen får oss att ifrågasätta vad tusan vi pysslar med. Meningen är ju trots allt att det ska vara roligt, men så var inte fallet i just denna stunden så vi bestämde oss för att vända ner. Inatt hade vi dessutom bokat boende på Senja Lodge, vilket lockade våra frusna själar ännu mer att komma ner.
Det är alltid lika trevligt att komma in till Senja Lodge, laga en god middag och slå sig ned i biblioteket med en av många intressanta klättertidningar och planera för morgondagens äventyr.
Finväder, men ostabila snöförhållanden sa prognosen och våra lavinhjärnor. Typiskt problamtiskt när snötäcket hamnar i en sorts övergångsfas mellan vinter & vår, regn och värme är inte bra för snön, punkt slut.
Därför valde vi en tur med möjlighet till säkra vägval, Store Hesten. En riktig klassiker som vi inte hunnit besöka. För ovanlighetens skull fick vi sällskap av många andra topptursentusiaster vilket vi är högst ovana vid. Intressant tyckte vi, att få se hur folk agerar med tanke på förhållanden och väder. Sagt och gjort, på väg till toppen ser vi en åkare från toppen välja en högst vågad linje ned, ingenting hände dock. Tills nästa person hoppar in i rännformationen bredvid. Lavinen är ett faktum och vi observerar noga hur personen försvinner i molnet av snö. Vi börjar båda knäppa fast hälarna för att snabbt kunna glida ned till käglan, till vår stora förvåning hamnar personen aldrig under snön, efter att ha färdats cirka 400m. Personen kan dessutom åka därifrån utan problem. Alltid lär man sig något nytt tänker vi, och fortsätter våran tur med många frågeställningar till folks beslutsfattande där ute. Hur kan inte fler dödsfall ske?!
Ännu en dag mot sitt slut, för en till kväll med chips och god mat på lodgen. Tittandes på kartor och bilder för inspiration till nästa vinters klätterturer. Vi har kommit fram till att det är slut med klättringen nu, det har blivit alldeles för varmt. Istället siktar vi in oss på att nå den högsta toppen på Senja – Breitind.
Med hjälp av återfrysningen på natten kan vi säkert ta oss upp för det branta innan det blivit för vamt. Toppen är ingen rekommenderad skidturs-topp, men desto mer en fin kombination av topptur, kamvandring och en makalös utsikt. Snabbt var det gjort, och under tiden hann vi också bestämma oss för att packa ihop och dra oss vidare till vårt absoluta favoritställe – Lyngen.
Planen var att under morgondagen ta oss upp på Lyngens högsta topp – Jiehkkevarri. Mer om det längre ned.
Vi nådde Lyngen på eftermiddagen, och tänkte ta en natt i tältet, men bestämde oss bara för att helt enkelt sova i bilen istället. Osäkerheten kring snöförhållandena här gjorde oss osäkra, hade det frusit under natten, skulle vi hinna ned innan det blev lavinfarligt igen?
Frågor som alltid är svåra att besvara, och vi gjorde upp en Plan B ifall att vi skulle ångra oss på morgonen. Gryningen kom, och känslan i magen sa: Nej, det är för mycket ni inte vet, gör något annat.
Så vi tog Plan B, vilket inte var så pjåkigt det heller, ett besök på Sfinxen djupt inne i Ellendalen. En topp som kräver klättring för att nås, vilket vi ju uppskattar hemskt mycket.
Solen gassade hela dagen, och Lyngen visade återigen vilken storslagen plats det är med vad som känns som riktiga berg, glaciärer och en stor gnutta äventyrskänsla. Skidåkningen var inte den bästa (väldigt vindpåverkat eller skare), men det var en mycket fin dag för det, och vi hittade förmodligen den bästa lunchplatsen vi någonsin har haft på toppen av Sfinxen.
Vad ska vi göra, hur är vädret, vart ska vi åka? De vanliga frågeställningarna som rabblas under morgonen dagen innan man blir ledig. Vi skriver ned alternativen för att sakta men säkert komma fram till ett resultat enligt uteslutningsmetoden. Isklättring där, alpinklättring där, skidåkning där. Tillslut kommer vi fram till två heldagar alpinklättring på ön Senja, 4 timmar ifrån Abisko. Vi planerar att åka samma kväll efter jobbet och slå upp tältet på första bästa plats mitt i natten. Bilen måste packas färdigt och allt handlas innan avfärden och jobbet, det är stressigt.
Klockan är 01.30 när vi svänger in på en liten skogsväg någonstans på Senja. Termometern visar minus 16, ovanligt kallt för att vara så nära havet, det kommer bli en huttrande natt eftersom sovsäckarna bara klarar runt -8. Vi somnar snabbt och huttrar oss genom natten, och vaknar direkt solen börjar skina på tältet kl 07.
Vi försöker värma igång genom lite joggning men det är riktigt isigt ute, en snabb frukost och in i bilen och värmen.
Vi åker ut mot bergen för att reka och försöka hitta någon linje att klättra som ligger nära vägen, ju fler väggar vi passerar desto mer förvirrad blir vi – det är klätterbara linjer överallt! Vi har inga beskrivningar överhuvudtaget, utan går bara på magkänslan vilket bidrar till känslan av äventyr.
Tillslut faller valet på en liten tunn is som sträcker sig upp till en hylla som sedan avslutas med ett brant isfall på toppen, det är dessutom väldigt nära vägen – perfekt för dagen.
Vädret är perfekt och redan 15 minuter från vägen står vi vid foten av leden som ser minst sagt njutbar ut. Rolig tunn is, blandat med snö och klippa leder oss 200meter upp till botten av isfallet på toppen. Solen skiner där uppe och vi undrar om det ens är i skick att klättra. Isen visar sig vara perfekt, Sorbét som det kallas, det är kanske en av de få gånger som vi lyckats pricka in sådan härlig is.
Vi når toppen och springer sedan ned till bilen där vår vän Kalle väntar på att hämta upp oss. Inatt sover vi inte i tält, utan har bestämt oss för att ta in på Senja Lodge för att få lite värme efter nattens huttrande.
Mysigare plats att bo på under vistelsen på Senja går inte att finna och vi lagar en rejäl middag och tittar igenom ledbeskrivningarna inför morgondagens uppdrag. Vi upptäcker också att den led vi scoutat och klättrat under dagen blev klättrad 2012, och fått namnet The Shelf , 300m WI4+.
Imorgon bestämmer vi oss för att gå till foten av berget Kyle, som skall vara perfekt för lagomt långa alpina klätterleder på ca 200m i varierande grader. Vi bestämmer oss först när vi tittat på väggen på nära håll för att köra på en led som heter Stormbringers, 200m, M4 som ringlar sig upp till en liten topp till höger om Kyle och ”Kyles Keyhole”.
Det visar sig vara en fantastiskt trevlig klättertur som får avrunda den här turen till Senja. Kalle hämtar återigen upp oss där vi blev lämnade och vi rullar nu tillbaka de 4 timmarna mot Abisko. Det är fascinerande hur 2 dagar kan kännas som en vecka av ledighet, förmodligen för att man fyller dagarna med något värdefullt.
26 Februari, ett datum som för oss båda innebär något speciellt eftersom det är VÅR födelsedag. Den här gången var det den 25:e respektive 26:e födelsedagen i ordningen och vi har två dagar ledighet att utnyttja med pangväder i Norge – kan det bli bättre förutsättningar?
Vi har båda grubblat lite över vad vi skulle vilja göra på vår födelsedag den här gången, eftersom vi sällan egentligen varit så brydda om att fira det desto mer. I år skulle det bli annorlunda kände vi nog båda två, så vad ville vi helst fylla dagen med?
Vila, tårta, en härlig promenad i solen, en god middag, vin, en fest? Det vore kanske det mest logiska att göra egentligen, det är väl så man firar?
Vi kände nog inte riktigt så, vi ville ju ut på något storslaget äventyr där ute på någon bergssida någonstans, då smakar middagen och vinet betydligt bättre efteråt dessutom. Så blev det, och vi bestämde oss för att köra till Kuglhornet i Efjord på vår födelsedag istället där vi skulle klättra Östkammen till dess topp. Tidig morgon i vanlig ordning, utan frukost på sängen (trots födelsedag) och stabila minus 28 grader vrider vi igång bilen och fräser över till Norge.
Kl 09 är vi nere på parkeringen vid Kuglhornet, solen har börjat lysa på topparna sedan en tid tillbaka, värmen ökar och vinden är obefintlig – jäklar vad bra det känns.
Approachen går fort i bara storskor eftersom det är stenhårt överallt, det tog oss 1.5 lugna timmar upp till starten av klättringen, pratandes i telefon emellanåt för att ta emot gratulationer.
Synen av den sylvassa kammen får det att suga till i magen precis som förra gången vi var här för några år sedan, den gången på sommaren.
Vägen till förtoppen går fort fram på den hårda men väldigt branta snön, vi klättrar löpandes hela vägen. Där börjar sedan det riktiga äventyret, den riktigt vassa kammen.
Det ser ut som att första replängden blir en väldigt väldigt exponerad travers på snö/is utan desto större möjligheter till att placera några säkringar. Väl förbi det cruxet återgår man till solsidan och förvånansvärt torr klippa med lite isiga sprickor där isyxan agerar jam. Vi hade egentligen ingen beskrivning utan körde bara på känsla och ville hålla oss uppe på ryggen så mycket det bara går , vilket förmodligen visade sig vara en något svårare väg, men däremot väldigt spektakulär. Det fortsätter med mixad klättring i drygt 2-3 fulla replängder med några hak som faktiskt visade sig vara ganska tekniska med stegjärnen på. Till slut kommer vi fram till sista replängden under den stora stenen på toppen. Första diedret är kanonfint och isfyllt med lite frusen mossa, medan det andra hörnet är helt torrt. Det är väl det som är mixad klättring, ena sekunden is, andra sekunden torr klippa? Vi tog oss upp på det knottriga svaet med stegjärnen på och kunde sedan återigen blicka ut i det magiska norska landskapet från toppen av Kuglhornet. En magisk födelsedag, och ännu var vi bara halvvägs igenom den, nu skulle vi köra tillbaka till Abisko för vin och middag på Abisko Mountain Lodge.
Totalt tog turen oss lite mindre än 7 timmar, bil till bil.
