Ett av sommarens mål på ”hemmaplan” har varit att återigen få klättra upp för Stetinds magiska granit, denna gång via Vestveggen. Vestveggen är till skillnad från klassikern Sydpilaren hårdare och mer ihållande i sin grad, och stabilt väder är ett måste då denna led är betydligt svårare att vända från. En lucka med stabilt väder kan vara sällsynt här, men när chansen kom i samband med ledighet, då var väskan färdigpackad och vi var redan påväg mot Tysfjord. Innan vi kör in i Tysfjord uppdaterar vi väderrapporten en sista gång innan täckningen försvinner, för att inte ännu en gång behöva bli överraskade av ett oväder, men så verkade det inte… 

Stetind i kvällssolen får en ännu en gång att förstå varför man fortsätter att dras hit, det är inte vilket berg som helst. Äta middag utanför tältet och förbereda sig mentalt inför morgondagen, och samtidigt kunna titta på siluetten som ska klättras imorgon. 

04:00 Ringer alarmet och mot sin vilja tvingas man upp ur sovsäcken i gryningen. Kallt i luften, men en blå himmel utan ett enda moln lovar gott inför dagen. Sen är det bara att gå ca 1,5 h till starten på leden och börja klättra på en kall klippa som inte kommer bjuda på en enda solstråle förrän till eftermiddagen. Redan på replängd nummer 4??? kommer den mest välkända replängden som kallas för Djävulens Dansgolv grad 6+, en travers med lite nedklättring som avslutas med en superfin fingerspricka. Sedan efter totalt 8 replängder är man uppe på den perfekta lunchhyllan och får mötas av solen, en enorm hylla med några 100 meter scrambling innan man når vesteggen med sina sista 6 replängder innan toppen. Av dessa 6 så är flera tuffare med bland annat tunna sprickor och långa off-widths, tacka vet jag camalot 4…

På toppen kan vi återigen blicka ut i kvällssolen, denna gång med vetskapen om att mörkret är på ingång, men choklad och lite vila hinner vi med, innan den ca 2 timmar långa nedfärden startar. Efter en timme lyser pannlamporna upp vägen åt oss sista biten ner mot en efterlängtad middag och en efterlängtad säng. Det är först när man kommer ner och i mörkret ser siluetten av Stetind som man äntligen kan slappna av och istället fyllas av både trötthet och glädje, över att ha fått förverkliga ännu ett mål och under dessa förhållanden dessutom. Stetind, vi ses nog snart igen.

En tid har gått sedan Chamonix, och vi har redan hunnit avverka 3 veckor i Abisko på Abisko Mountain Lodge. Hösten börjar göra sig påmind med råge, löven börjar sakta ändra sin nyans från grön till orange och den första snön har visat sig på topparna.

Vi har givetvis även varit lediga vilket gett tid till äventyr på Lofoten och en trip till vårt favoritfjäll i hela världen – Stetind, men mer om det senare.

Vi tänkte att vi bör bidra med lite “must do” turer i Chamonix, enligt våra egna erfarenheter. Det är rätt övermäktigt att sortera ut vilka turer man ska göra om man kommer dit för första gången och dessutom har ett begränsat tidsspann. Vi hoppas våran lilla lista ska hjälpa att prioritera de finaste turerna utifrån de förhållandena som råder. De klippturer vi valt att ta med skall i de allra flesta förhållanden vara möjliga (om de inte är blöta), bortsett från Harald et Maud som kan ha en besvärlig Bergschrund och otaliga sprickor på approachen om det råder torra förhållanden. Alpina turerna däremot är betydligt mer känsliga för att förhållandena skall vara rätt, gå därför till “Les Guides de haute Montagne” för att fråga om rådande förhållanden om du precis anlänt till byn. Frendo Spur är till exempel beroende av att klippan gärna får vara så torr som möjligt, medan det fortfarande ligger kvar tillräckligt med snö på övre delen av leden. Värt att nämna är också att timingen på denna är otroligt viktig, dels för stenfall och dels för att ha frusen snö på toppen. Lite samma dilemma ligger på Aréte du Diable, som du vill ha torr klippa men fortfarande hård snö i approach-colouiren.
Dorées Traversen är en makalöst lång och fin alpintur, som har fördelen att vara ett utmärkt alternativ om det är riktigt torrt, dvs senare på säsongen.

Alpinturer

1. Frendo Spur D+/5C /WI3+/60° 1200m – Aiguille Du Plan- Aiguille du Midi
2. Traversée de Dorées D- 6A/IV/P3 – Plateau Du Trient
3. Arête Du Diable D+ /5C IV P3  ca 700m – Mont Blanc du Tacul

Klippturer

1. Majorette Thatcher 6B+ 200m  – Plan D´Aiguille, Blatiere/Red Pillar
2. Harald et Maud 6B 250m  – Pointes Lachenal
3. Amazonia 6a+ 400m – Envers des Aiguilles

Man slutar aldrig förvånas över de möjligheter som finns här i Chamonix, äventyr som på mer otillgängliga platser (som hemma) skulle kräva flera dagar bara att ta sig till här kan göras på en endaste dag. Detta gör det möjligt att förverkliga en vecka som den vi just haft. Under 6 dagar har vi totalt klättrat tusentals höjd och längdmeter på snö, klippa och is, sovit flertalet nätter i det alpina och gått till och från klättringar i flera mil. Under dom här dagarna har vi fått besöka tre av de mest klassiska alpina klätterturer som finns i området – Forbes Arete, Arete du Diable och Frendo Spur. Det är med en härlig känsla och välförtjänt mätta magar vi kan sitta och återberätta denna tuffa men fantastiska vecka.

Första turen som vi startade veckan med var Forbes Arete, tillsammans med Fredrik och Erik. Vi tog liften upp från Le Tour och gick i en tät dimma mot Albert Premier Refuge, där vi slog upp våra tält samtidigt som sikten blev bättre och vi kunde spana in Aiguille de Chardonnet, morgondagens topp som planen var att bestiga via Forbes Arete, den östra kammen. Efter en middag frystorkat försökte vi att gå och lägga oss så tidigt som möjligt, då klockan stod på 02:00 följande ”morgon”. Det är en märklig känsla att lägga sig för att sova när solen fortfarande står högt på himlen och middagen alldeles precis har landat i magsäcken. För er som är intresserade så kör vi på frystorkad mat för enkelhetens skull både till frukost och middag, då behöver vi bara koka vatten till middag då frukosten bara kräver kallvatten.
03:00 var frukosten intagen, tälten nere och vi var redo att starta dagen i pannlamporna och stjärnornas sken.. Efter att ha gått över glaciären 1,5h var vi i botten av leden och klättringen kunde påbörjas samtidigt som de första solstrålarna tittade fram på bergstopparna. Snön som vi klättrade uppför var till vår glädje hård och fast vilket gjorde det rätt enkelt att ta sig upp. Väl uppe på ryggen var det fin klättring med både klippa och snö/is som gick rätt smidigt att ta sig förbi upp mot toppen där vi hann njuta av en snabb lunch innan vi påbörjade färden ner. Isig nedklättring tog oss till firningsleden som i sin tur tog oss ner på glaciären igen. Därefter blev det lite mer tidskrävande då det var en stor bergschrund som skulle firas förbi och snö-/ispassager som skulle klättras ner för. Nere från bergschrunden småsprang vi tillbaka över glaciären då vi inte hade alltför mycket tid på oss tillbaka till sista liften, då turen hade tagit oss 11 timmar. Väl vid liften hade vi bara ca 5 minuters marginal, men vi hann. Ner till en stor middag, en dusch och sin säng.
Bilder från Forbes Arete nedan.

Som alltid vid fina väderluckor är det svårt att inte känna känslan av att de bör utnyttjas, ni vet, efter sol kommer regn. Vi började redan dagen därpå fundera på nästa äventyr, och såg till vår glädje rapporter om att Arete du Diable skulle vara i bra skick, vilket fick oss att piggna till igen. Vi var lite slitna sen gårdagen och bestämde oss för att ta det lugnt under morgonen för att sen ta liftenupp mot Aiguille du Midi och därifrån gå över till den Italienska sidan och bo i Torino Hut. Det tog bara en 1,5 timme lång och väldigt solig promenad att ta oss över och där blev vi väl omhändertagna med en stor middag innan vi återigen tog en väldigt tidig kväll för att starta morgondagen kl 02:00 igen…
En typiskt sydeuropeisk frukost står framdukad till oss mitt i natten, en stor skål med kaffe, chokladflingor ,mjölk och ett bröd vitare än snö. I matsalen sitter relativt många personer, men inte en enda tjej utöver Sofie, det är ingen ovanlig syn att dessa miljöer fylls av män i sin bästa medelålder, fruktansvärt tråkigt tycker vi och surplar i oss våra skålar med kaffe.
03.00 och vi står ännu en gång redo på glaciären för en ny dag av äventyr. På väg mot insteget till leden gick vi över glaciärlandskapen i mörkret tillsammans med flera gäng med pannlampor som även dom verkade vara på väg i samma riktning, en lite hypnotiserande känsla att gå bland stjärnorna och pannlampor i total tystnad mitt i natten. Väl framme vid leden ser vi att vi inte kommer vara ensamma denna gången, vi är cirka 4 grupper som alla utbyter några fraser med varandra innan den långa snö couloiren upp till själva ryggen får känna på våra stegjärn och yxa. Väl uppe i Col du Diable ser vi gryningens ljus, och klättringen kan börja -här gäller det att vara effektiv då det är väldigt många växlingar mellan klättring och firning, många ”torn” man ska klättra upp och sedan ta sig ner för, och sedan avslutas det med en enkel rygg som leder upp till Mont Blanc du Tacul på sina 4248 möh. Tyvärr är vi bara “halva” vägen, då vi också måste ner de 800 höjdmetrarna och därefter uppför en oändlig sista uppförsbacke till Aiguille du Midi(liften) igen, extra oändlig när vattnet är slut och understället börjar klibba sig mot kroppen i den gassande eftermiddagssolen. När man väl är uppe och kan ta av det  genomblöta understället och sedan hoppa på nästa lift ner till byn för att äta ytterligare två kulor av Chamonix bästa glass, då känns det som om ens högsta dröm gått i uppfyllelse.

Under vilodagen vi tog efter Arete du diable började vi få känslan av att Frendo Spur kanske inte skulle vara möjlig att göra denna sommar om vi väntade längre… Frendo Spur är en av de absolut mest välkända lederna i Chamonix, då den är väl synlig från byn och dessutom ringlar sig de 1200 höjdmetrarna rätt under liften från Plan D Aiguille upp till toppen av Aiguille Du Midi. Det är en led som vi länge har kunnat spana på från liften, och ibland till och med kunnat se klättrare som går in på sista snökammen innan toppen. Det är svårt att inte bli sugen att klättra där själv.
Vi bestämde oss för att göra den dagen därpå, för att hinna med den innan vädret skulle bli sämre igen. Vi tog första liften på morgonen och hoppade av halvvägs upp mot Aiguille du Midi, för att sedan klättra de resterande 1200 höjdmetrarna upp på egen hand… Vi strävade efter att ta oss upp på leden så snabbt som möjligt för att inte längre vara i ”raszonen”, därefter hade vi ganska gott om tid att klättra upp efter ryggen, löst på vissa partier, men mestadels rätt rolig klättring med några lite svårare passager. Precis när klippan övergick till snö och is så finns det är stor hylla där vi planerat att  spendera natten, dels för en större upplevelse, men mest för att snön och isen skulle vara i
kallt och bra skick på morgonen. Så vi hittade oss en vindskyddad liten hylla att sova på och ladda batterierna inför den sista strapatsen på morgonen.
​
Efter ännu en frystorkad frukost var det bara att kämpa sig upp mot toppen, denna gången med lite sovmorgon – 05.00. Efter en exponerad snökamm övergick snön till is, som till en början var lite svårsäkrad, men väl uppe vid klippan fanns det både standplatser och gott om säkringsmöjligheter igen. En av  de bästa känslorna med denna leden är att du inte bara är halvvägs när du står på toppen, eftersom allt du behöver göra är att hoppa på liften hem igen.

Ibland undrar vi vad vi egentligen sysslar med, varför utsätta kroppen och psyket för allt detta? Men i slutändan är det också det här som driver oss, även fast det inte alltid känns så i stunden. Det skapar minnen och upplevelser som aldrig kommer att glömmas, du utmanar dig till ditt yttersta och ger perspektiv på vardagen du aldrig annars skulle få, du samlar mer och mer kunskap för att säkert vistas bland bergen vilket gör att vi kan leva ett (för oss) meningsfullt liv, ett liv bland bergen.