BLOGG
Det har varit hektiska dagar sedan vi kom hit för snart 3 veckor sedan och vi har helt enkelt inte riktigt funnit styrkan att skriva ned några rader på ett tangentbord förrän nu – det måste vi nog ändå se som ett tecken på stora mängder friskluft och upplevelser.
Vi kände att det var dags för en sommar med lite mindre nederbörd än det man är van vid, det brukar oftast betyda fler dagar med möjlighet att klättra. Hittills har det visat sig vara ett gott val att åka till Chamonix då vi haft kosmiskt (för oss nordbor sett) varma temperaturer i allt för många dagar. För oss som inte bara klippklättrar utan även alpinklättrar har det inte bara varit positivt, tydligen har vinterns låga snömängd kombinerat med den extrema värmen och torkan som varit i det senaste resulterat i att det redan är väldigt torra förhållanden. Det vill säga att leder som kräver ett gott snötäcke och frusen snö på morgon/förmiddag redan börjar vara ur skick, risken för stenfall ökar och glaciärerna öppnar upp sig mer och mer (öppna sprickor och dåliga snöbryggor).
Som vi nog sagt i tidigare inlägg om Chamonix är det en otroligt gynnsam miljö att vistas i för den ute efter äventyr. finns något att göra varje dag, oavsett väderlek och mängden information är oändlig, likaså antalet klätterturer. Den stora kontrasten är givetvis att du sällan är ensam bland bergen, vilket till och med kan innebära ännu en objektiv fara utöver de naturen kan framkalla. Hittills har till exempel alla stenfall inte varit orsakade av naturligt fall utan av oaktsamma människor ovanför oss.
Det fina är att det ofta går att undvika den stora massan genom att helt enkelt välja ovanligare turer med längre approacher,då kan du för det mesta vara helt ensam.
Det är dock inte bara negativt med andra människor bland bergen, det skapar ofta en härlig atmosfär när man möts hängandes i två bultar några hundra meter ovanför marken långt in bland bergen.
Nu väntar vi ut några regniga dagar innan sommaren fortsätter med fler äventyr i de franska bergen, vi hoppas att alla tar tillvara på de fina sommardagarna
med vad än man älskar att göra.
Vi hittade förmodligen en av de bästa husvagnsparkeringarna man kan föreställa sig, en stor parkering med makalöst ren och välstädad mulltoa och framförallt ensamhet, dessutom var det även härifrån starten till Store Lenangstinden gick ifrån.
Det innebär tuffa dagar när vädret erbjuder alla möjligheter till att göra de åk eller klättringar man vill, en lång uppehållsperiod och lite vind och fortsatt relativt stabila temperaturer hade skapat stabila förhållanden i de flesta väderstreck, och även fast solen var påtaglig ville den inte riktigt påverka snön ännu.
Vi siktade direkt in oss på Trolltinden, en av få toppar i Lyngen (tillsammans med bla Anderstind och Sågbladet) som kräver klättring för att nå toppen. Vi valde en tydlig sydväst/västlig ränna för att nå toppkammen strax innan toppen. Rännan erbjöd en tung men relativt snabb väg upp, och kompakt snö och fin skidåkning ner.
I klassisk Lyngen-anda ser klättringen bra ut och relativt lätt, om det inte vore för att blomkålssnön istället för att vara kompakt och bära dina fotsteg bara rasar sönder som den lättaste pudersnön. Det innebär ett obehagligt krafsande efter fotsteg på den snötäcka stenen undertill, det vore otroligt mycket enklare om snön bara kunde vara kompakt nog att använda som fotsteg.
Efter en travers på nordsidan av ryggen var vi igen uppe på toppkammen som inte var bredare än dina två fötter ihop, och kunde se cruxet upp till toppen, brant och otroligt luftig klättring senare kunde vi stå på toppen, säkrade från ett ihopfruset toppröse. Vi tog oss en lunchpaus, njöt av utsikterna och skådade alla guidade grupper på väg upp mot Store Jaegervasstind. Enda firningsalternativet vi kunde finna efter lite skottande var det ihopfrusna toppröset, stabilt nog att bära våra lätta kroppar tyckte vi och firade tillbaka ned på ryggen. Nu gällde det att vara snabb ner i rännan, innan solen hann börja värma allt för mycket is/snö ned från bergssidorna som omvälver rännan.
Dagen slutade med en god middag och en god natts sömn i husvagnen innan en tidig uppstigning för nästa projekt, ett besök till Store Lenangstind.
Store Lenangstind är den högsta toppen på norra Lyngenhalvön, och kräver även denna åtminstone en luftig vandring längs en kam för att nå toppen. Andreas Fransson åkte här ett åk som är svårbegripligt och en otrolig prestation såväl skid, som klättermässigt ett åk som går på västsidan av detta makalösa berg.
Vi valde vår väg upp på sydsidan, längs en brant ränna som även denna tog en liten genväg till toppkammen, och skulle visa sig hade perfekt kompakt snö för skidåkning ned. Cruxet och orosmomentet bestod av en hängdriva i toppen av rännan, som enligt guideboken ofta var stor men till vår lättnad visade sig den ha rasat och inte riktigt hunnit bygga upp sig igen.
Kamvandringen till toppen av Lenangstinden var inte lika utmanande som den till Trolltinden, om än dock väldigt luftig och kanske ännu mindre trevlig att falla på. Toppen erbjuder en utsikt som är svår att begripa, och när man nu sitter här en månad senare kan man inte riktigt tro att man överhuvudtaget har varit där, det känns som en dröm. Det fina är att det inte bara är en dröm, utan en verklighet som alltid kommer leva kvar som fantastiska minnen, det är värt mer än det mesta.
Solen skiner på kvällen, väderprognosen säger mestadels soligt och längtan efter en vacker dag bland bergen skapar stora planer. Väckarklockan ringer ovanligt tidigt, himlen ser fortfarande alldeles molnfri ut – känslan i magen är bra! Efter en snabb frukost startar en flera timmar lång anmarsch in mot foten av Store Lenangstinden, solen fortfarande närvarande vilket gör det hela mycket enklare.
Ännu en solskenshistoria är på väg att skrivas tänker ni, men väl uppe på glaciären 3 timmar senare börjar moln plötsligt samlas över toppen – tillfälligt tänker vi, vädret skulle vara stabilt idag. 10 minuter senare befinner vi oss i ett alldeles vitt landskap där upp och ned är svårt att urskilja, tur att vi tagit ut kompassriktning. Vi tar skydd från vind och snö under en klippa medan hoppet om att det bara är tillfälligt sakta rinner ut i sanden, kylan kommer snabbt och vi måste fortsätta röra oss. Uppe i ett pass håller vi på att blåsa baklänges av den starka vinden, kanske är det inte bara tillfälligt, det ser onekligen vitt ut överallt..Vi gjorde ett tappert försök på att slutföra vår plan, som var att besöka Lenangstinden och Jaegervasstinden på samma dag men istället blev det att vända hemåt efter bara några timmar, i whiteout och snöblandat regn. Detta bara ett av många exempel på dagar som tillhör det normala.
Ofta fylls såväl vår blogg som instagram med soliga bilder och lyckade historier, åtminstone majoriteten av det. Kanske är det inte så konstigt att man hellre visar en någorlunda färgstark bild med härliga vidder än en mjölkig vit bild där kontraster är svåra att uppfatta, dessutom är man inte lika ivrig att ta en bild när det mesta känns förjävligt. Ändå är det kanske dessa stunder det som ligger till grund för att dom soliga lyckade dagarna blir så fantastiska som dom blir, vi menar, hur kul hade det varit om det alltid går bra, och om vädret alltid är på din sida?
Vi tycker det är dags att göra ett inlägg som hedrar alla de gånger som det inte gått som man tänkt sig, alla de gånger man fått vända hem då approachen tagit för lång tid, vädret slagit om, skicket på leden varit dålig, det varit för svårt, man glömt viktig utrustning eller då magkänslan sagt att det är dags att sticka. Frustrationen växer och tålamodet sätts på prov när du lagt ned så mycket tid och kraft till något som på en sekund förändras till ett “fiasko”. Det fina med det hela är självklart att det oftast finns en viktig lärdom bakom, om inte annat får du träna på ditt tålamod. Dessutom kommer det bidra till att den dagen du lyckas kommer kännas extra bra, det är liksom en del av spelet.
Otaliga timmar av väntan och chansningar som resulterar i misslyckanden är det en stor del av all tid går till, och det är långt ifrån alltid roligt och härligt. Bakom alla dessa till synes fina upplevelser ligger allt detta plus all tid, pengar och träning, dessa dagar uppstår bara några gånger per år, i vissa fall kanske inte ens en specifik led är möjlig att göra varje år. Men trots att man ibland kan bli väldigt frustrerad, när de fina dagarna kommer så uppskattar man varenda sekund av dem. I det stora hela så känns det i slutändan värt allt kämpande, det är ju det här vi lever för – då får man hela paketet, det går inte att hoppa över vissa delar bara för att man kan filtrera bort dem på Instagram.
Här har vi samlat några bilder där solen varit allt annat än närvarande och allt du egentligen längtat efter är att återvända till mat och värme, tyvärr är man lite dålig att dokumentera dessa stunder
Lavinförhållandena optimala, pudersnön var kall nästan hela vägen ner mot havet och solen hotades inte av ett endaste moln. Efter en grötfrukost och dubbla lager solkräm var vi redo. En tur som man sällan är ensam på denna tid på året, men vi fick ändå äran att lägga de första spåren upp mot Tomas Couloir, som leder dig till inget mindre än, The Square of Heavenly Peace. Och ja, det är lika vackert som det låter. Ett Glaciärlandskap med bergstoppar som sticker upp omkring en, inte en enda vindpust och tystnaden.
Den toppen som kändes mest lockande var helt klart Store Lakselvtind. För att nå toppen krävs klättring upp i en ränna, som sedan avslutas med en kortare kamvandring med någon klätterpassage till toppen. Efter att ha spanat in en rätt grym utsikt gick vi ner i rännan igen och tog på oss skidorna för att få ta de första svängarna ned i den fluffiga något branta rännan (40-45grader). Magiskt är ordet. Dagen fortsatte med att besöka samtliga omkringliggande toppar, det gäller att passa på när dessa förhållanden ges, orolig för att det kommer dröja år innan något liknande inträffar igen.
Ca 2000 höjdmeter och massor av fina svängar senare begav vi oss (lite motvilligt) ner igen, mot en stor middag och en koselig natt i vårt nya sätt att bo och leva – husvagnen.
I samband med lite bättre väder till nästa dag så planerade vi för en tur innehållande både skidåkning och klättring. Sågbladet heter toppen och det är inga frågetecken i hur den har fått sitt namn. Efter att gått in i en dal når man foten av en sprickrik glaciär men med en fin platå att följa till Sågbladet, dock med seracer ovanför så vissa delar får man försöka vara så effektiv som möjligt på. Insåg också till vår glädje att snön hade varit skyddad från vinden från gårdagen och därav hade vi opåverkad pudersnö att vänta oss hela vägen ner från glaciären. Uppe från glaciären väntade en klättring upp för kammen innan vi kunde nå toppen, här krävdes rep, och även säkringar till vissa partier. På nervägen kunde man fira förbi de svårare partierna eller alternativt nedklättra tillbaka till skidorna som väntade vid början av kammen.
Sedan väntade riktigt fin skidåkning ner för glaciären igen innan vi fick staka oss ut ur dalen. En riktigt fin kombination för dem som vill åt det bästa ur två världar.
