Här har det inte hänt mycket på ett bra tag, men låt er inte luras, vi har helt enkelt inte hunnit med att uppdatera mellan äventyren. Sedan sist har vi bland annat spenderat två dagar på Lofoten, sportklättrat i närområdet och certifierat oss som hjälpinstruktörer på klippa, men det återkommer vi till.

Det här handlar om ännu ett nyfunnet klättermekka, den här gången ute på Kvaløya, i ett område känt under namnet Hollenderen. Från vägen går man i ungefär två timmar och tar en hel del höjd för att tillslut komma fram till en klätterstuga. En klätterstuga i en alpin miljö som ger dig grymma förutsättningar inför kommande klättringar. Att stå där, omringad av 250 meter rena granitväggar från alla håll, med alla på max 5 minuters avstånd, skulle ge vilken tradklättrare som helst gåshud…

Utöver fantastisk klättring, präglas det här äventyret av något alldeles speciellt – sällskap, i form av Fredrik och Erik. Två fina själar som delar samma tankar som oss, och som gör äventyret ännu lite bättre. Det fina med att vara flera på klätteräventyr är att helatiden ha någon att prata med på standplatserna, fundera ut nästa plan och kanske till och med få hjälp att ta ut sin energibar ur ryggsäcken. 

Erik hade utlovat oss storslagna vyer väl uppe vid stugan, men dagen vi kom  var det ungefär som att gå runt i ett mjölkpaket. Sikten var ca 20 meter och efter en liten omväg hittade vi tillslut stugan. Fick bli en liten kamvandring i väntan på bättre väder till morgondagen. 

Att vakna nästa dag med sikten tillbaka och äntligen se alla klätterväggar som du haft så otroligt nära dig hela tiden var mäktigt. En bra dag för en långtur, vilket det också fick bli. Baugen är en av väggarna, med många av områdets klassiker. Ihållande tuff (men otroligt fin!!) klättring hela vägen upp för baugsprydet (6) och en lite stökig firning sista biten resulterade i en lång dag. Dagen därpå fick därför bli en lite kortare tur innan vi begav oss tillbaka till Tromsø igen. Men kan nog lova att det inte kommer dröja så länge innan vi åker tillbaka. 

En måndag morgon, regnet har precis slutat skvätta mot tältduken på rastplatsen nedanför Stetind. Vi kikar ut, och ser att molnen fortfarande ligger lågt och vi får njuta av en lång frukost även fast den bara består av pulvermjölk, musliblandning och snabbkaffe. Vi vet att vädret ska bli bättre under eftermiddagen och kvällen enligt väderprognosen, men barometern visar fortfarande bara försämrat lågtryck. Vi läser lite mer, dricker lite mer och till slut visar det sig –  en blå lucka i molntäcket blottar toppen av det vackraste berget vi sett, Stetind- Norges Nationalfjäll. 
Granitväggarna är hundratals meter höga på alla sidor om berget, som att någon skalat det med en osthyvel. Det ser ointagligt ut, och med dess karakteristiska platta topp är det svårt att ta miste om berget. Enligt gamla sägner skulle det finnas en tjärn med en guldfisk på toppen.

Det blåa på himlen blir bara större och större, så vi ger oss av mot vårt mål, att klättra Sydpilaren till Stetinds topp. Längs approachen som tar oss dryga 2,5 timme, blir himlen bara mer och mer blå, och luften mer och mer varm.  Vid foten av leden gassar solen oss rakt i ansiktet och lyser upp vägen till toppen, magkänslan säger att det kommer bli en bra dag. 

Klättringen består av 13 replängder, ca 550m av grad 6- de tre sista pitcherna. Stenkvaliteten är helt magisk, med friktion som ett sandpapper och sprickor,dieder och trånga kaminer längs hela vägen.
Vi törs nog säga att det inte bara är den vackraste klätterleden, utan kanske den bästa vad gäller klättringen också. 

Tiden tickar, solen vrider sig runt himlen och vi börjar närma oss toppen. De tre sista pitcherna, som också är de brantaste och bästa, sen står vi där på toppen av Norges Nationalfjäll, klockan är 00.02.
​Inte en vindpust och midnattssolen välkomnar oss upp på toppen, vi inser att det är en sån dag vi kommer minnas för resten av våra liv, även fast vi inte fann någon guldfisk. Vi sitter en stund på toppen och smälter omgivningen innan det är dags att ta sig den långa vägen ned via ”normalveien”. 
​
4 timmar senare är vi nere vid tältet, lagar oss en snabb middag och kryper ned i sovsäckarna med ett leende på läpparna och ser på när solen erövrar nordväggen med sitt guldiga ljus. Nu kan vi sova gott. 

Besökte för första gången det norska paradiset Hamaröy, aka lilla lofoten – minst lika vackert, men betydligt mer orört och oupptäckt. ”Space for more, time for more” talar för sig själv. 

Trots kvarglömda tältstänger, lyckades vi hitta en tältplats alldeles vid sleppen, ett område med tre bultade sportklättringsväggar. Ett väldigt upprustat ställe med nybultade leder och även regnskydd/grillplats, perfekt ställe att både klättra och bara umgås! 

Efter lite sportklättring verkade vädret mot kvällen bli lite klarare och vi bestämde oss för att göra en kvällstur mot Hamaröyskaftet, den kända formationen som är svår att missa för den som är i krokarna. Förstod redan under approachen i en alpliknande miljö med gröna marker och lösa får springandes att det skulle bli en svårslagen tur. Från toppen ser du verkligen skönheten i hamaröy, ett minst sagt sagolikt landskap. Vi vågar till och med kalla det för en av de vackrare platserna på vår planet. 

Det är ganska fascinerande hur mycket man faktiskt kan hinna med av två lediga dagar. Från Abisko, var vi har vår bas just nu, så har vi 3,5 timme till ett av världens mest omtalade ställen för tradklättning. Efter jobbet, packade vi med vårt Fort knox, andra hemmet, ja ni vet vad vi menar, och styrde skodan mot just Lofoten. Väl där hann vi med en kvällsklättring i midnattssolen innan vi kröp ner i sovsäckarna och hade därefter ytterligare två dagar fulla av klättringsmöjligheter att se fram emot…

Just att det under de närmsta veckorna går att klättra under dygnets alla timmar gör Lofoten till ett unikt klätterparadis för de som vill ut på långa turer och inte vill riskera att mörkret ska komma och hindra en från att fortsätta, eller bara för dem som vill uppleva känslan av att kunna vara uppe på en vägg mitt i den lugna och tysta natten. 

Vädret var dessvärre rätt ostabilt, med regn som kom och gick i väldigt snabba omväxlingar. Vi hann med gott om klättring i luckorna med sol ändå, men blev lite hindrade från att göra längre multipitcher. Men trots att det ofta är ostabilt väder i Lofoten, så är man väldigt förlåtande när solglimtarna dyker upp och visar upp lofi i all sin prakt.

​

För andra sommaren i rad, så har vi Abisko som vårt hem. Varför?
​
Bilderna talar en del för sig själv, men all den frihet och fantastiska natur som finns på bakgården är inte att finna var som helst. Landskap perfekta för allt från fiske till fjällöpning, vandring…. och bara en liten biltur till de närmsta klätterställerna. Många säger att Abisko är långt bort från allt, men vi skulle snarare säga att det är nära allt, nära allt som vi uppskattar.

I en husvagn på Katterjåkks camping  var det någon som nämnde något om en klätterresa till ett varmt land, nu när skidsäsongen ändå var så gott som över. 

Sagt och gjort, vi tog de kronor vi hade över från vinterns bravader och bokade oss en resa till Mallorca, dels för att det var billigt, dels för att vi har vänner där och dels för att klättringen ska vara av världsklass. 1 vecka senare landade vi i Palma, och hade 7 dagar framför oss med en hyrbil och en ö fylld av sportklättring och deep water soloing i världsklass. 

Eftersom Mallorca är så pass litet (ca 1 timme från kust till kust) är en hyrbil oslagbart, och inte heller speciellt dyrt. Vi tog den minsta möjliga, och fick betala 1600 kr för 8 dagar med helförsäkring, är man dessutom äldre än 25 år sjunker priset betydligt.
Det finns en grym guidebok för Mallorca som förlaget Rockfax (som specialiserat sig på just klätterguider och klätterböcker) har släppt, senaste upplagan är till och med från 2016. Det kan vara viktigt att vara extra uppdaterad just på Mallorca, eftersom accessen till de olika klipporna förändras väldigt ofta.
​Mindre prat, mer bilder.  

Den årliga vårresan till Lyngen gick av stapeln, laddade med hopp om ännu mer pangväder som vi haft de senaste veckorna. Vi hade en månad tidigare spanat ut vilka objekt (åk och toppar) som var högst på prioriteringslistan och visste precis vad vi ville göra. 

Väl framme är skitvädret ett faktum, precis som det alltid har varit för oss när vi besökt Lyngen. Regnet öser, med korta solglimtar som lurar upp en på berget, för att en kort stund senare blöta ned en igen. 
Som sällskap hade vi Emil och Anton, och vi hittade oss en magisk tältplats, vilket gjorde vistelsen till en njutning – trots vädret. Det är trots allt inte allt för ofta man bor i tält och faktiskt är i tälten, lagar mat och bara pratar, det måste man göra oftare!

Vi gjorde ett flertal försök på diverse toppar, däribland Jaegervasstinden. Vi krigade oss upp genom snårskogen (somvanligt i Lyngen på våren) i cirka 300 höjdmeter innan skidorna kunde användas. 
Vi fortsatte upp till topprännan på 1100 höjdmeter, på samma höjd som vi som tidigare märkt att snön plötsligt drastiskt förändrats till oroligt osammanhängande. Topprännan bestod dessutom till stor del av en djup fåra som bildats av blöt lössnö som rusat ned igenom den, det betydde superdålig åkning. 
Inte nog med det piskade regnet oss i ansiktet, och beslutet att vända var inte svårt att fatta. 

Även fast åkningen inte bjöd in till dans denna gången heller, finns det alltid saker att lära sig, och framförallt sätta ditt tålamod på prov, bergen står alltid kvar!

 Nu är det dags att ta tag i bloggandet igen och uppdatera er om vad vi sysslat med den senaste tiden, för det finns en hel del att berätta. Sen sist har vi hunnit spendera ännu mer tid bland Narviksfjällen, i KANON(!!)väder. Högtrycket som låg stadigt över hela området i samspel med ett mestadels stabilt snötäcke gav oss möjligheten att uppleva några fler av områdets godbitar. Däribland Partisanleden (separat inlägg kommer), Storsteinsfjellet 1893möh  (Narviksområdets högsta) med flera. 

Med längre dagar och den suveränt lättillgängliga åkningen som finns i området kunde man till och med unna sig att kliva upp lite senare än vanligt, och ändå få en stor dag bland bergen. Den största fienden under dessa dagar var givetvis solen, som lös med full kraft och snabbt skapade instabilitet i överhängande faror, vilket gjorde att man fick välja sina turer därefter.  Citerar Jimmy Odén, ”det finns alltid bra åkning att finna, bara man vet vart man skall leta”. 

Storsteinsfjellet kräver under störra delen av vinterhalvåret två dagar för att nå toppen. Vi valde att bo några nätter i Lossihyttan, en otroligt välutrustad och lyxig stuga – rekommenderad! 
Anledningen är den långa approachen in till fjället, som kräver cirka 12 kilometer skidrandes in längs en bilväg till Lossihyttan. Därifrån är det i sin tur ungefär 7 timmar till toppen och tillbaka till stugan. Sent på halvåret tinar dock vägen fram till strax nedanför stugan, och då blir det istället möjligt att nå toppen på samma dag. Fjället kräver dessutom kunskap om glaciärfärdsel, då det är en stor sprickrik glaciär med en mer och mer framväxande bergschrund att ta sig över, speciellt under senvåren. 
Sista biten mot toppen nås via en toppkam, som gärna säkras med någon snösäkring och klippsäkring, alternativet är att klättra mitt i det branta snöfältet som går ned från toppen, sällan ett bra alternativ enligt oss.