I Rogers pass kom det som sagt en front in och fick därmed det ständiga snöfallet att bytas ut mot solsken. Perfekta tillfällen för större turer, och riktigt fina förhållanden med både kallsnö och sol. Utöver Mt Rogers hann vi också med en del andra turer, däribland Lily Glacier, som har ett rykte att bevara kallsnö väldigt länge. Det bekräftades snabbt när vi från att ha gått igenom dalen i nästan plusgrader äntrar glaciären och möts av isande vindar samtidigt som temperaturen sjunker ner till -13.

Perfekt snö tillbaka ner längs glaciären och sjukt roliga alternativa åk ner för moränerna. Väl nere i värmen igen kan man passa på att njuta av vårvädret som om vi vore hemma, i en solgrop. För oss är det viktigt att ta vara på sådana dagar och inte ta dem för givet, de är mer sällsynta än man tror.

Eftersom glaciärer är extremt komplexa och svårbedömda miljöer att vistas på är det viktigt att veta vad man gör innan man ens sätter sin fot där. Väl på snötäckta glaciärer kan det vara svårt/omöjligt att förutspå var sprickorna kan finnas och därför går vi alltid inknutna på vägen upp (finns undantag t.ex. vid lavinrisk eller över en isig glaciär, då risken finns att båda istället skadas). Med på glaciären följer alltid (utöver vad som är med på en vanlig tur):
• Rep
• Sele
• Slingor 2-3st
• Prusiks 3st
• Karbiner 4-5st
• Alpinyxa
• Snöankare
• Isskruv
• Samt goda kunskaper både om att färdas så säkert som möjligt på glaciärer och glaciärräddning
• ev en liten plastpulley i fickan

Efter ännu några dagar i paradiset har vi äntligen kunnat checka av ett av våra mer efterlängtade objekt, närmare bestämt Mount Rogers. På sina ståtliga 3169 meter över havet är det en av topparna här i Rogers pass som är svår att slita ögonen ifrån. Kan bero på den dramatiska skönheten av hur Mount Rogers med följe av inga mindre än Swiss Peaks & Hermit reser sig som en vägg upp från glaciärerna och vidare mot skyarna.

Vi har väntat på de perfekta förhållandena för att ens kunna fundera på att ta oss an Mt Rogers, när det igår kändes som att det mesta talade till vår fördel så tog vi äntligen chansen.

För att ta sig till toppen måste först 2000 höjdmeter bemästras. På vägen krävs navigering genom ett område med oändliga moräner ökänt som Bermuda Triangeln av Rogers Pass.
Näst på tur är Swiss Glacier som ska korsas för att man tillslut ska kunna klättra de sista 300 fallhöjdsmetrarna i en lutning upp mot 50 grader. Sedan kan du äntligen bege dig ner för vad som kallas Rogers col, ett brant åk som leder dig tillbaka ut på Swiss Glacier. 8-9 timmar senare var vi båda väldigt glada att se Mr Jones igen.

Sammanfattningsvis utgör Mt Rogers ett perfekt recept för en stor dag bland bergen.

Detta besök i Rogers har varit allt från strålande sol till dumpande snö. Här har vi hunnit med tre turer till. Omgivna av dessa magiska landskap har vi haft långa dagar ute bland bergen följt av goda välförtjänta middagar. Därefter en och annan pokerturnering, välja ut passande turer inför nästkommande dag eller bara krypa ner i sovsäcken och höra snön falla innan man en blinkning senare faller in i djupsömn. ​​

Dag 1: Cheops
​Efter att ha marscherat hela vägen till Balu pass börjar stigningen upp mot toppen. 5 timmar efter start stod vi där och kunde med solen i ögonen se mil efter mil med ännu fler berg.

Dag 3: Tree Triangle/Asulkan cabin
Detta skulle alltså bli en ”torrare dag”, därav hade vi siktat in oss på en längre tur i det alpina.  Men, ju längre in i dalen i Asulkan vi kom desto mer snöade det istället. Det fick oss att sikta mot Asulkan cabin för att åka ner i en drömskog med djupa mängder snö. Så åket blev inte lika långt som planerat, men efter sån kvalitet i varenda sväng fanns det ingen bitterhet kvar.

Så, vi lyckades hinna med en sista isklättring innan vi lämnade Canmore för snön då skidabstinensen började bli för stor. Isen vi klättrade heter Coir dubh och det går som sagt att klättra upp hela vägen för ett lite mer alpint äventyr med en mix av både is och klippa!

Nu är vi alltså tillbaka bland dom höga plogvallarna och vita vyerna. Vädret idag har varit svårt att klaga på, soligt och varmt, en hint av vår.

Har hängt i Lake Louise för massor med skidåkning och även hikat en hel del till de mer otillgängliga åken. Grymt att vara tillbaka på snö igen!

Efter ännu mer skidåkning har vi åter börjat rulla. Denna gång tillbaka till Rogers Pass för skitouring, och för att hämta tillbaka konditionen som vi lyckats tappa nånstans mellan den första och andra svängen magsjuka.

Vi båda har längtat efter att få komma tillbaka, och förhoppningsvis tillåter vädergudarna lite mer utmanande dagar uppe bland alla storslagna berg som Glacier national park bjuder på.

Med magsjuka, och lite mer isklättring har vi nu återigen vänt söderut längs Icefield Parkway, med riktning Canmore. 

Magsjukan kom och hälsade på Alex en natt utanför Athabasca Glacier/Columbia Icefield där vi stannat för att klättra ännu ett isfall. Inte så sugen att varken äta eller hänga i isyxor tog vi en titt på en av de lättast tillgängliga glaciärerna i Nordamerika – Athabasca Glacier. 
Färden söderut varvades givetvis med stopp för att utforska dikeskanten, eller ibland titta uppåt mot alla isfall längs vägen. 

Väl tillbaka i Canmore, planerade vi att fortsätta till Kananaskis Country, där det finns ännu lite mer isklättring. Nu var det dock Sofies tur att drabbas av magjsukan, och vi fick ställa in ännu en klättertur. 
Vi var lite förvånade över att det inte bröt ut snabbare, med tanke på ytan vi bor på. 

Påväg tillbaka till Canmore var vi riktigt nära att blåsa omkull med Mr.Jones, det var en ny upplevelse. 
Området drabbas ofta, i samband med nya stormar av Chinooks, vilket är starka väldigt varma vindar.
Dessa gör att det i princip inte finns någon snö alls söder om Canmore, eftersom ”Chinooksen” smälter bort allt. Det är dock tillräckligt kallt för isklättring, och den lilla snömängden gör det möjligt att gå på alpina klätterturer. 

Nu har vi dock frisknat till, och hunnit med en liten floppad hike/scramble tur, plus idag, då vi var och trängdes vid en populär isklättervägg.

Bestämde oss för att låta helgen kretsa kring isklättringen. Vi tog Mr Jones och styrde i nordlig riktning mot Jasper längs the icefield parkway (namnet pga stora isfälten som täcker runt 230km2 med ett djup på upp till 350m). Efter en timmes körning hade snömängden krympt från flera metrar till enbart några centimetrar, men isarna blev istället fler och fler. Tur att det inte var skidåkningen vi åkte hit för.

Dag ett: 2 O’clock falls. Fint och riktigt brett fall med tusen alternativa vägar upp. Bara att låta kreativiteten flöda.

I veckans början har vi hunnit med en hel del fin skidåkning i Lake Louise, speciellt efter ännu mer vitt guld anlände. Med läge nära både isklättring och skitouring är Lake Louise perfekt för oss. Därför har vi köpt något som heter mid week skipass till deras skidanläggning, vilket innebär att vi kan åka skidor här mån – tors. Genom det sparar man tusenlappar OCH slipper allt folk som vallfärdar hit på helgerna, win-win!

Även fast vi inte alltid är här så är det alltid skönt att ha den möjligheten. Är man sugen på en massa skidåkning, eller säger vädret att du bör hålla dig borta från turen du planerat för, då vet vi alltid var vi kan hålla till.

Lake Louise är en relativt stor anläggning, men trots det väldigt folktomt under veckodagarna (då vi är där). Det är en anläggning som har dels den typiska skogsåkningen som Kanada är känt för, men faktiskt några hundra fallhöjdsmeter riktigt högalpin åkning (brant och klippigt). För dom som tycker om parkåkning är den ständigt shapead, med allt från S till XL-hopp och rails. Från anläggningen går det att göra korta hikes, antingen med hudar, eller bara bootpacka för att komma dit ingen annan orkat.

Kort och gott, en anläggning som har det mesta, för de flesta. Sista bilden visar hur utsikten ser ut när det inte vräker ner snö.