Tre dagar med cirka 1300 fallhöjdsmeter om dagen, ca 40-50 cm ren pudersnö, skog, alpin terräng och till och med vårkänslor. Rogers Pass är verkligen en stor lekplats för de som älskar att ta sig ut i det vilda för friåkning och skitouring/skimountaineering.
Detta ställe ska dock inte tas på det lätta, utan kräver extremt stor respekt. Rogers pass är ett pass, där både Trans Canadian Highway 1, och Canadian Pacific (järnväg) sammankopplar västra och östra Kanada med all nödvändig transport som kan tänkas.
Dessa transportleder är extremt viktiga, och behöver därför skyddas i passagen genom Rogers Pass , där cirka 14 meters snöfall om året gör att laviner i den smala passagen är väldigt vanligt.
”The Avalanche Control Program” innebär att den Kanadensiska militären skjuter artilleri på de platser som utgör en risk– för transportleden, närsomhelst under dygnets timmar.
För oss skidåkare har detta alltså ingenting med vår säkerhet att göra, utan bara en av sakerna vi måste tänka på, är att helt enkelt hålla oss borta från de områden som för tillfället är stängda för artillerield.
Utöver dessa faror, tillkommer givetvis den egna kunskapen om att färdas säkert i en komplex terräng. De flesta av de dalar som utgör turområdena passerar flertalet lavingator från båda håll. Ett intressant exempel är att den absolut populäraste dalen (Connaught Creek/Balu) också är den med statistiskt flest laviner, och totalt passerar man nog cirka 7-10 stycken större lavingator enbart genom att gå in i dalen. Det gäller att göra en noggrann bedömning av förhållandena och hur stor risk du tar, innan du ens börjar tura in i dalarna.
Det som gör Rogers Pass så bra, är att det finns otroligt fina guideböcker, och det finns alltid bra åk att finna oavsett förhållanden och lavinfaror, bara man vet vart man ska leta!
De två första dagarna höll vi oss i långa skogsåk, dels för siktens skull, men också på grund av den rådande lavinrisken. Fantastiskt fin skogsåkning med cirka 900 fallhöjdsmeter, brant gles skog och 50 cm pudersnö som låg på ett snötäcke på cirka 2 meter!
Sista dagen, hade det inte snöat något mer, och snön hade börjat stabilisera sig, solen visade sig och vi kunde ta oss upp i den högalpina terrängen. Ursus Minor var målet, 1300 fallhöjdsmeter upp och ned, med lite scrambling på slutet. Utan tvekan det bästa åket på väldigt länge, med 50 cm lössnö från topp till botten.
