Det blir sällan som man tänkt sig, som vi sagt så många gånger förr. Det är också lite av charmen med allting, man vet liksom aldrig riktigt vad som väntar, det skapar kontraster i tillvaron oavsett vad det handlar om.
Senja & Lyngen är platser som har möjligheterna att ge dig som vistas där gott om kontraster, dels fysiska men också psykiska. Vårt senaste besök på superön Senja innehöll definitivt båda delar.

I vanlig ordning slog vi upp tältet sent på kvällen på samma plats som förra gången, med den stora skillnaden att snön nu var blöt och regnet smattrade mot tältduken, inte längre 18 minusgrader iallafall.
Morgondagens planer var att klättra en led på samma berg vi klättrade förra gången, nu dock en lite svårare led vid namn The Trolls, M5 -250m.
Klätterhumöret är inte på topp när regnet fortfarande smattrar mot tältduken då klockan ringer, men motivationen återfinner sig alltid så fort man tittar ut och ser alla spetsiga aggressiva bergstoppar som omringar en. Dagen är igång, och vi kämpar oss igenom en plågande anmarsch i midjedjup blötsnö i 1 timme innan vi kan börja klättra. Regnet öser fortfarande ner, men vi ger det ett försök och tar oss 3 replängder upp innan vattnet blandat med spindrifts från toppen får oss att ifrågasätta vad tusan vi pysslar med. Meningen är ju trots allt att det ska vara roligt, men så var inte fallet i just denna stunden så vi bestämde oss för att vända ner. Inatt hade vi dessutom bokat boende på Senja Lodge, vilket lockade våra frusna själar ännu mer att komma ner.

Det är alltid lika trevligt att komma in till Senja Lodge, laga en god middag och slå sig ned i biblioteket med en av många intressanta klättertidningar och planera för morgondagens äventyr.

Finväder, men ostabila snöförhållanden sa prognosen och våra lavinhjärnor. Typiskt problamtiskt när snötäcket hamnar i en sorts övergångsfas mellan vinter & vår,  regn och värme är inte bra för snön, punkt slut.
Därför valde vi en tur med möjlighet till säkra vägval, Store Hesten. En riktig klassiker som vi inte hunnit besöka. För ovanlighetens skull fick vi sällskap av många andra topptursentusiaster vilket vi är högst ovana vid. Intressant tyckte vi, att få se hur folk agerar med tanke på förhållanden och väder. Sagt och gjort, på väg till toppen ser vi en åkare från toppen välja en högst vågad linje ned, ingenting hände dock. Tills nästa person hoppar in i rännformationen bredvid. Lavinen är ett faktum och vi observerar noga hur personen försvinner i molnet av snö. Vi börjar båda knäppa fast hälarna för att snabbt kunna glida ned till käglan, till vår stora förvåning hamnar personen aldrig under snön, efter att ha färdats cirka 400m. Personen kan dessutom åka därifrån utan problem. Alltid lär man sig något nytt tänker vi, och fortsätter våran tur med många frågeställningar till folks beslutsfattande där ute. Hur kan inte fler dödsfall ske?!

Ännu en dag mot sitt slut, för en till kväll med chips och god mat på lodgen. Tittandes på kartor och bilder för inspiration till nästa vinters klätterturer. Vi har kommit fram till att det är slut med klättringen nu, det har blivit alldeles för varmt. Istället siktar vi in oss på att nå den högsta toppen på Senja – Breitind.
Med hjälp av återfrysningen på natten kan vi säkert ta oss upp för det branta innan det blivit för vamt. Toppen är ingen rekommenderad skidturs-topp, men desto mer en fin kombination av topptur, kamvandring och en makalös utsikt. Snabbt var det gjort, och under tiden hann vi också bestämma oss för att packa ihop och dra oss vidare till vårt absoluta favoritställe – Lyngen.
Planen var att under morgondagen ta oss upp på Lyngens högsta topp – Jiehkkevarri.  Mer om det längre ned.

 

 

 

Vi nådde Lyngen på eftermiddagen, och tänkte ta en natt i tältet, men bestämde oss bara för att helt enkelt sova i bilen istället. Osäkerheten kring snöförhållandena här gjorde oss osäkra, hade det frusit under natten, skulle vi hinna ned innan det blev lavinfarligt igen?
Frågor som alltid är svåra att besvara, och vi gjorde upp en Plan B ifall att vi skulle ångra oss på morgonen. Gryningen kom, och känslan i magen sa: Nej, det är för mycket ni inte vet, gör något annat.
Så vi tog Plan B, vilket inte var så pjåkigt det heller, ett besök på Sfinxen djupt inne i Ellendalen. En topp som kräver klättring för att nås, vilket vi ju uppskattar hemskt mycket.
Solen gassade hela dagen, och Lyngen visade återigen vilken storslagen plats det är med vad som känns som riktiga berg, glaciärer och en stor gnutta äventyrskänsla. Skidåkningen var inte den bästa (väldigt vindpåverkat eller skare), men det var en mycket fin dag för det, och vi hittade förmodligen den bästa lunchplatsen vi någonsin har haft på toppen av Sfinxen.