Väl framme är skitvädret ett faktum, precis som det alltid har varit för oss när vi besökt Lyngen. Regnet öser, med korta solglimtar som lurar upp en på berget, för att en kort stund senare blöta ned en igen.
Som sällskap hade vi Emil och Anton, och vi hittade oss en magisk tältplats, vilket gjorde vistelsen till en njutning – trots vädret. Det är trots allt inte allt för ofta man bor i tält och faktiskt är i tälten, lagar mat och bara pratar, det måste man göra oftare!
Vi gjorde ett flertal försök på diverse toppar, däribland Jaegervasstinden. Vi krigade oss upp genom snårskogen (somvanligt i Lyngen på våren) i cirka 300 höjdmeter innan skidorna kunde användas.
Vi fortsatte upp till topprännan på 1100 höjdmeter, på samma höjd som vi som tidigare märkt att snön plötsligt drastiskt förändrats till oroligt osammanhängande. Topprännan bestod dessutom till stor del av en djup fåra som bildats av blöt lössnö som rusat ned igenom den, det betydde superdålig åkning.
Inte nog med det piskade regnet oss i ansiktet, och beslutet att vända var inte svårt att fatta.
Även fast åkningen inte bjöd in till dans denna gången heller, finns det alltid saker att lära sig, och framförallt sätta ditt tålamod på prov, bergen står alltid kvar!
