Ännu en dag, och ännu en gång där målet med dagen framförallt är att komma hem, men där sekundära förhoppningen är att stå på vårt favoritberg Stetind. Denna gången ett vinterbesök, som vi gjort tidigare, men då vänt efter mysosten för att det var så förbaskat mycket snö. Det här året hoppas vi på att nå toppen för nu vet vi med garanti att det inte är mycket snö eftersom det är det enda vi inte har här uppe.
Vi ogillar att starta supertidigt om det inte behövs, så vi tog en ganska lugn morgon för att förhoppningsvis hinna nå toppen precis lagom till solnedgången. Stetind är inte supernära Abisko, då det tar drygt 2 timmar att köra dit enkel väg, så vi befann oss på parkeringen relativt sent.
Väl framme ser vi till vår glädje att det är snö ända nere vid parkeringen, vilket sparar oss magiskt mycket tid på vår färd uppåt, trodde vi. Ju brantare det blir, desto mer uppenbart blir det hur orimligt hårt och isigt det är överallt, och vi har inte heller med oss våra skarjärn – vi inser ganska snabbt att det kommer bli en kamp att bara ta sig till Halls Förtopp. Vi kämpar på, 1 steg framåt 2 steg bakåt, men till vår förvåning tar vi höjdmeter. Ovan trädgränsen möts vi av otroligt kraftiga byvindar som är omöjliga att färdas emot. Vi omvärderar planen men tänker att det inte innebär någon högre risk på något sätt utan bara en ännu kämpigare väg mot toppen, så vi krigar vidare. Stundtals är det så isigt att vi måste ta av skidorna, och sista biten till Halls förtopp fick vi traska med stegjärn.
Väl uppe på Halls förtopp, 3 timmar efter starten från bilen och en väldigt hög energiåtgång laddar vi om för sista biten till toppen, den fantastiskt exponerade kammen och mysosten? väntar.
På grund av bristen på snö och en del regn emellanåt så är de alpina förhållandena i området helt fantastiska just nu, klippan är blästrad av snö och is och erbjuder fina placeringar för både yxor och stegjärn. Snöbristen gör också att du inte måste skotta dig fram till varenda spricka för att kunna placera säkringar.
Utan mycket snö är vägen längs kammen lätt att urskilja, och du kan snabbt ta dig framåt med löpande mellansäkringar. Fingertraversen pitchade vi, välsäkrad och rolig klättring för några få meter, det var fortfarande något tunt med is/snö på svaet så man fick välja sina fotsteg med omsorg. Solen badade oss i ett guldlikt sken, smilbanden drog lite i kinden och vi märkte också att vinden som tidigare höll på att blåsa omkull oss på vägen upp nu inte existerade överhuvudtaget, allt är så bra det kan bli. Väl förbi cruxet är det en snabb väg till toppen längs den då bredare kammen, bara en liten kort passage med klättring innan du kan springa till toppen. Väl där uppe tappar vi som vanligt hakan av den obeskrivligt mäktiga utsikten tillsammans med ljuset från solnedgången, precis som vi hade planerat! Vinden och isen på vägen upp var kanske naturens sätt att styra våran timing tänkte vi och njöt av dagens sista ljus.
Ett glas vin och en god middag hemma är verkligen grädden på moset, nu sover man gott.