Stetind

september 28, 2017
Ett av sommarens mål på ”hemmaplan” har varit att återigen få klättra upp för Stetinds magiska granit, denna gång via Vestveggen. Vestveggen är till skillnad från klassikern Sydpilaren hårdare och mer ihållande i sin grad, och stabilt väder är ett måste då denna led är betydligt svårare att vända från. En lucka med stabilt väder kan vara sällsynt här, men när chansen kom i samband med ledighet, då var väskan färdigpackad och vi var redan påväg mot Tysfjord. Innan vi kör in i Tysfjord uppdaterar vi väderrapporten en sista gång innan täckningen försvinner, för att inte ännu en gång behöva bli överraskade av ett oväder, men så verkade det inte… 

Stetind i kvällssolen får en ännu en gång att förstå varför man fortsätter att dras hit, det är inte vilket berg som helst. Äta middag utanför tältet och förbereda sig mentalt inför morgondagen, och samtidigt kunna titta på siluetten som ska klättras imorgon. 

04:00 Ringer alarmet och mot sin vilja tvingas man upp ur sovsäcken i gryningen. Kallt i luften, men en blå himmel utan ett enda moln lovar gott inför dagen. Sen är det bara att gå ca 1,5 h till starten på leden och börja klättra på en kall klippa som inte kommer bjuda på en enda solstråle förrän till eftermiddagen. Redan på replängd nummer 4??? kommer den mest välkända replängden som kallas för Djävulens Dansgolv grad 6+, en travers med lite nedklättring som avslutas med en superfin fingerspricka. Sedan efter totalt 8 replängder är man uppe på den perfekta lunchhyllan och får mötas av solen, en enorm hylla med några 100 meter scrambling innan man når vesteggen med sina sista 6 replängder innan toppen. Av dessa 6 så är flera tuffare med bland annat tunna sprickor och långa off-widths, tacka vet jag camalot 4…

På toppen kan vi återigen blicka ut i kvällssolen, denna gång med vetskapen om att mörkret är på ingång, men choklad och lite vila hinner vi med, innan den ca 2 timmar långa nedfärden startar. Efter en timme lyser pannlamporna upp vägen åt oss sista biten ner mot en efterlängtad middag och en efterlängtad säng. Det är först när man kommer ner och i mörkret ser siluetten av Stetind som man äntligen kan slappna av och istället fyllas av både trötthet och glädje, över att ha fått förverkliga ännu ett mål och under dessa förhållanden dessutom. Stetind, vi ses nog snart igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 + 3 =