November i Abisko… Dagsljuset blir kortare för varje dag och isarna växer så det knakar. Trots att klockan är 07.00 är det fortfarande lika mörkt som i den mörkaste natten och ögonen vill gärna hålla sig stängda ett tag till. Målet för dagen är flytande, vi ska kolla hur isarna ser ut i Kärkevagge, ett ställe sällan besökt för isklättring men desto mer populärt för sommarturismen för att besöka Trollsjön. Förväntningarna är höga men samtidigt oklara om det överhuvudtaget finns någon is där inne. Det kan kännas svårt att finna motivationen att gå i timmar, för att sedan inse att där inte finns någon is. Samtidigt kittlar en upptäckarglädje ännu starkare, som gör att motivationen hålls på topp och även det värsta vädret eller mörker har svårt att få en på andra tankar.
Vi parkerar bilen på den annars överfulla parkeringsfickan som så här års inte visar ett enda spår av sommarens hektiska dagar. Vi spänner på oss skidorna för första gången det här året, och påbörjar turen in i dalen. Efter 1 timmes anmarsch börjar de första tecknen på is visa sig och den härliga äventyrslusten visar sig. All info vi har är några gamla bilder om hur vissa isfall ser ut, varken graderingar eller beskrivningar existerar.
Väl framme vid isfallen ser vi att de ser väldigt tunna ut, och inte alls speciellt roliga att klättra. Vi har nu gått 1 1/2 timme, och mörkrets infall är inte så långt borta. Vad ska vi göra? Fortsätta inåt för att se om det finns något bättre, eller bara vända hemåt? En snabb omläggning och vi kommer fram till att vi lika gärna kan fortsätta inåt, kanske finns det något bakom hörnet, nu när vi gått så här långt är det lika att fortsätta ända fram till andra sidan sjön. Motivationen är kanske inte den högsta, då chansen för fler isfall är ganska liten.
Vi fortsätter framåt i 40 minuter till, över Trollsjön som nu är frusen igen efter den korta sommaren.
Plötsligt visar sig en tydlig urgröpning i berget till höger, en smal skåra som ser ut att innehålla is…
Vi springer upp och slänger på oss all utrustning och sätter igång med klättringen, det börjar med brant snö och sedan ett kort vertikalt steg av is, innan vi kommer fram till isen. Mörkret har nu infallit totalt, och vi ser bara så långt pannlampan räcker.Vi klättrar på, och isen är tillräckligt tjock för isskruvarna, det går bra, lugnet finns där och känslan av ett riktigt äventyr gör sig påmind. Två replängder senare (ca 80m) och vi når vad som ser ut som slutet av isen. Vi vänder neråt, då vi vet att vi fortfarande har minst 2 timmar tillbaka till bilen. Väl tillbaka där vi började vid botten av leden, slår den där häftiga tanken oss att det förmodligen aldrig någonsin tidigare befunnit sig någon människa där vi just varit. Det var nog helt enkelt meningen att vi skulle fortsätta hit in, skam den som ger sig.
