Stetind

juli 15, 2016
En måndag morgon, regnet har precis slutat skvätta mot tältduken på rastplatsen nedanför Stetind. Vi kikar ut, och ser att molnen fortfarande ligger lågt och vi får njuta av en lång frukost även fast den bara består av pulvermjölk, musliblandning och snabbkaffe. Vi vet att vädret ska bli bättre under eftermiddagen och kvällen enligt väderprognosen, men barometern visar fortfarande bara försämrat lågtryck. Vi läser lite mer, dricker lite mer och till slut visar det sig –  en blå lucka i molntäcket blottar toppen av det vackraste berget vi sett, Stetind- Norges Nationalfjäll. 
Granitväggarna är hundratals meter höga på alla sidor om berget, som att någon skalat det med en osthyvel. Det ser ointagligt ut, och med dess karakteristiska platta topp är det svårt att ta miste om berget. Enligt gamla sägner skulle det finnas en tjärn med en guldfisk på toppen.

Det blåa på himlen blir bara större och större, så vi ger oss av mot vårt mål, att klättra Sydpilaren till Stetinds topp. Längs approachen som tar oss dryga 2,5 timme, blir himlen bara mer och mer blå, och luften mer och mer varm.  Vid foten av leden gassar solen oss rakt i ansiktet och lyser upp vägen till toppen, magkänslan säger att det kommer bli en bra dag. 

Klättringen består av 13 replängder, ca 550m av grad 6- de tre sista pitcherna. Stenkvaliteten är helt magisk, med friktion som ett sandpapper och sprickor,dieder och trånga kaminer längs hela vägen.
Vi törs nog säga att det inte bara är den vackraste klätterleden, utan kanske den bästa vad gäller klättringen också. 

Tiden tickar, solen vrider sig runt himlen och vi börjar närma oss toppen. De tre sista pitcherna, som också är de brantaste och bästa, sen står vi där på toppen av Norges Nationalfjäll, klockan är 00.02.
​Inte en vindpust och midnattssolen välkomnar oss upp på toppen, vi inser att det är en sån dag vi kommer minnas för resten av våra liv, även fast vi inte fann någon guldfisk. Vi sitter en stund på toppen och smälter omgivningen innan det är dags att ta sig den långa vägen ned via “normalveien”. 

4 timmar senare är vi nere vid tältet, lagar oss en snabb middag och kryper ned i sovsäckarna med ett leende på läpparna och ser på när solen erövrar nordväggen med sitt guldiga ljus. Nu kan vi sova gott. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 + 17 =